Webb-tv
Den 21 december är det premiär för den amerikanska filmen 'The Girl with the Dragon Tattoo' som bygger på Stieg Larssons roman 'Män som hatar kvinnor'.
Att ifrågasätta varför David Fincher har filmatiserat den första delen i Stieg Larssons Millennium-trilogi, när det redan finns en svensk variant, är som att ifrågasätta varför Dramaten nu sätter upp ännu en version av Hedda Gabler. Planen fanns redan innan Niels Arden Oplevs film gjorde Noomi Rapace till världsstjärna. En bra historia berättas sällan bara en gång.
Däremot är det som alltid med remakes (här framförallt i betydelsen ’bygger på samma förlaga’) svårt att inte ha den film man sett först i bakhuvudet. Många scener är av naturliga skäl väldigt lika. Manusförfattaren Steve Zaillian har dock varit mer bokstavstrogen. Han har till exempel inte utelämnat Mikael Blomkvists (Daniel Craigs) mångåriga affär med kollegan Erika Berger (Robin Wright). Lisbeth Salander kommer in i detektivarbetet med den försvunna Harriet Vanger först mot slutet, och det är istället Blomkvists tonårsdotter som knäcker nyckelgåtan.
Rooney Mara är bra, och lika stenhård som Noomi Rapace, på sitt sätt. Men Fincher och Zaillians Lisbeth Salander blir procentuellt mer offer än superhjälte. Mer objektifierad och sexualiserad, redan när hon introduceras – hennes chef är besvärad över att Lisbeth ska träffa en kund IRL, Lisbeth provocerar genom att prata om cunnilingus. Eftersom Daniel Craigs Blomkvist är mer promiskuös, blir hon också mer en förlorare när hon blottar sig känslomässigt.
Även Noomi Rapace uttryckte mycket sårbarhet under den hårda ytan, och Rooney Mara som rasande hämnare i den centrala tatueringsscenen är värd en hollywoodsk crescendoapplåd. Men hennes grundläge förblir den utsatta kvinnans, som på klassiskt manér bryter ihop i duschen efter det grövsta övergreppet.
Man vinklar hårt på det svenska: Den internationella publiken ska få den Sverigebild de förväntar sig. Öppningsbilden är röda stugor i snöfall och det peppras med företagsnamn som Ericsson, Nordea och Ikea. Och inte minst – svengelskan. Alla pratar engelska med svensk brytning, alla utom Daniel Craig, eller så märks det bara inte att han försöker. Robin Wright berättar att ”tiivii fåår kålld” (”TV4 ringde”). Rooney Mara säger ”häj-häj!” varje gång hon kommer in i ett rum.
Det är lite svårt att veta vad man ska tycka om det greppet, om det är kreativt eller bara strategiskt. Det känns lite som en gammal svensk film som försöker ge intrycket av att vara inspelad i Amerika.
Det är mycket snö och väldigt kallt, och mer kräm i Stockholmsvyerna. Milton security har utsikt över Djurgården och Millenniumredaktionen döljer sig bakom en stram senfunkisfasad i Vasastan. Och för att alla ska fatta att vi befinner oss i den kalla Nord har Trent Reznor och Atticus Ross hottat upp Led Zeppelins Immigrant song: ”We come from the land of the ice and snow/From the midnight sun where the hot springs blow.”
Men visst är det bra, om än konventionellt, det ligger ju gediget Fincherjobb bakom. Bara scenen där Daniel Craig fångar en flaska Ramlösa i fallet och sen vänder sig om och ser en katt som inte borde vara där – hur snyggt som helst. Det är förstås delvis mer av extra allt, inte minst Stellan Skarsgård briljerar som übersadist som kör Enya som bakgrundsmusik nere i sin källare.
Fast med tanke på att Seven (1995) finns på Finchers meritlista är det lite paradoxalt att The girl with the dragon tattoo vinklar betydligt mindre på de rituella morden än Män som hatar kvinnor. Har det månne något att göra med biljettförsäljning i relation till amerikanska åldersgränser?



