Betyg: 4 av 6

För ett kvarts sekel sedan var vi nog många som tänkte att den mest aggressiva formen av kapitalism – hejdlöst vinstintresse på bekostnad av människoliv – var i avtagande. Nu vet vi bättre. Aldrig har strävandet efter privat ägande haft så monstruösa effekter som nu.

I tysken Florian Opitz dokumentär presenteras fyra talande­ exempel från fyra delar av världen; perspektivet är deras som kämpar underifrån.

Bongani i kåkstaden Soweto utanför Johannisburg slåss mot bolaget Eskom för att han och grannarna ska få behålla sin elektricitet till rimliga priser. Minda i Manila tigger pengar för att få dialys för sin dödsjuke son i en sjukvård där bara rika får hjälp. Dona Rosa och Oscar i Bolivia kämpar – framgångsrikt till sist – för att det kommunala vattnet inte ska hamna i ett nordamerikanskt storbolags händer. Och Simon, fackligt aktiv lokförare i Brighton ser det en gång världsledande engelska järnvägsnätet hota att bryta samman med livsfarliga konsekvenser.

Boven i dessa dramer heter korttänkt privatisering. Scenariot kan tyckas onyanserat och enkelt. Men Opitz vill inte vara nyanserad utan sann. Till det har han tagit hjälp av ­Nobelpristagaren och före ­detta världsbanksekonomen Joseph Stiglitz som ger sin syn på den avhumanisering som styr världsekonomin och gör den alltmer lik högteknologisk krigföring.

Hos Opitz finns ingen överdriven retorik, inga insmickrande grepp, utan sakligt och ­koncist berättande. Hans film ­förmedlar inte, som så många filmade krisdokumentärer, medkänsla och dramatik, utan något värdefullare än så: en genuin förståelse.