Betyg: 3 av 6
Så möts de då för tredje gången, de snabbaste knytnävarna i öst och den största käften i väst, alias Jackie Chan och Chris Tucker som poliserna Lee och Carter. Duon började bekämpa den kinesiska maffian i Hongkong, fortsatte till Los Angeles och hamnar denna gång i Paris. Fortsättning lär följa.
Egentligen vill Lee inte jobba ihop med Carter efter att denna råkat skjuta hans flickvän i förra filmen. Men när den efterhängsne Carter inte ger sig, upptäcker de förstås efter ett tag att de inte kan leva utan varandra.
Rush hour 3 levererar det förväntade: några välförtjänta skratt tack vare den snabbkäftade och dansante Chris Tucker, en bra biljakt och ett långt och välkoreograferat slagsmål i Eiffeltornet där Jackie Chan får visa vad han fortfarande kan i kampsportväg trots fyllda 53 år. I sanningens namn ser han rätt utpumpad ut emellanåt.
Tack vare det genomsäkra upplägget kan filmen till och med kosta på sig lite självironi när det gäller det spända förhållandet mellan USA och Frankrike. Yvan Attals taxichaufför vägrar först att köra Tucker därför att alla amerikaner dödar utan anledning. Se bara på Vietnamn och Irak. På slutet är franske George förstås omvänd till ett Amerika-fan med Lakersmössa och eget vapen.
Rush hour-filmerna är den sortens film där alla inblandade tycks vara med bara för att ha roligt och möjligen också mot en god dusör. För varför skulle Max von Sydow annars spela sober fredsmäklare och Roman Polanski dyka upp som löjlig fransk polischef? Men visst bidrar de till att höja mysfaktorn.
