Betyg: 4 av 6
Gandalf har blivit mer styvbent och omänsklig. Foto: New line cinema
En brist med "Sagan om ringen", den första delen i Peter Jacksons Tolkienadaption, är dess abrupta slut. Tolkien betraktade inte sitt epos som en trilogi utan som en roman, uppdelad av praktiska skäl. Möjligen får man försöka se Jacksons filmatisering på ett liknande sätt.
Denna strukturella brist kvarstår och förvärras i "Sagan om de två tornen". För om den första delen hade början men saknade slut, finns här ingetdera. Dessutom består filmen av flera skeenden som löper parallellt på ett aningen oformligt vis.
Brödraskapet har splittrats efter striderna kring Amon Hen, där Boromir stupade, i slutet av "Sagan om ringen". Härifrån splittras också berättelsen och följer tre spår: Frodo och Sams irrfärder och möte med Gollum; Merry och Pippins osedvanligt långa skogspromenad på enten Lavskägges kvistiga axlar; samt den centrala handlingsfåran, där Aragorn och den återuppståndne Gandalf, som nu är bländande vit, undsätter Rohans herre kung Théoden och övertalar honom att bekriga Sarumans härskaror.
I början tränger kameran in i Morias grottor där Gandalf störtade ner i avgrunden tillsammans med balrogen. Det är en djärv skildring, eftersom det ser vansinnigt dumt ut när trollkarlen flyger som Stålmannen med svärdet framför sig och hugger elddemonen i flykten. Men Jackson har valt att inte väja för någonting på grund av gestaltningsbesvär.
Detta blir tydligt då de datoranimerade figurerna dyker upp. Här finns vargryttare (som vi hade klarat oss utan), enter och olifanter, men framför allt: Gollum.
Liksom alla binära missfoster existerar Gollum i en subtilt annorlunda dimension, det är en gråaktig värld där han förflyttar sig enligt det ryckiga animerade rörelsemönster som är förbundet med hans digitala börd. Men skapandet av Gollum är ett steg i rätt riktning. Till skillnad från andra datoranimerade varelser har han en personlighet och ett minspel, där de svarta, känsliga läpparna, tandstumparna, den sorgliga blicken och inte minst Andy Serkis kongeniala röst ger honom liv.
Även trovärdigheten hos Lavskägge, som är filmens kanske mest lyckade animation (mycket beroende på att han är av trä och vistas i Fangornskogens klärobskyr), förstärks av en blåsbälgspustande, träknakande stämma, utlånad av John Rhys-Davies, som också spelar Gimli.
De jordnära skådespelarinsatser som Sean Bean och Ian McKellen stod för i den första filmen, saknas i "Sagan om de två tornen". McKellen är förstås med, men i mindre utsträckning, och den nya Gandalf är mer omänsklig och styvbent än den gamla, som var snäll och klappade hoberna på huvudet. Bernard Hills Théoden, som går från översminkat förfall till kunglig strålglans, kompenserar dock tomheten en smula.
Slaget i Helms klyfta är naturligtvis filmens höjdpunkt. Ett hundratal tappra män ställs inför en tiotusenhövdad skräckinjagande armé bestående av ursinniga halv-, hel- och elitorcher, onda människor, vildmän och aparmade vandaler.
Det är ett myllrande digitalt panorama som tillsammans med närbilderna, där det beundransvärda och filmhistoriskt unika arbetet med rekvisita och kostym framträder, ger ett enastående djup.
Det som förutom den otympliga formen gör "Sagan om de två tornen" sämre än del ett är filmens beskäftiga anslag. Exempel: Dvärgen Gimli får tjänstgöra som komikventil, han är liten, han har dålig kondis och han är en oskicklig ryttare. Dessutom finner han sig slutligen i att bli kastad, vilket han som bekant motsatte sig i den första filmen. Det är humoristiskt att Gimli är så kort att han inte kan se över bröstvärnet när fienden anfaller. Men det är bara kul en gång, möjligen två, knappast tre gånger, och absolut inte fyra.
För att alla som löst biljett ska begripa görs irriterande många understrykningar. Inför det stora slaget får vi gång på gång se barn klä sig i för stora ringbrynjor för att även minsta byting ska förstå att dessa soldater sett "för få vintrar".
Fjäsket underminerar sagans mörka kvaliteter och framtvingar en beklämmande identitetskris. Jackson borde veta att man inte kan behaga alla.
