Betyg: 2 av 6

SE TRAILERN: Breaking Dawn

Med en enda fråga ringande i huvudet lämnar jag, urvriden och knäckt, Breaking dawn del 1: Hur mår Stephenie Meyer – egentligen? För ryckt ur sitt sammanhang – det vill säga de tre föregående delarna av Twilightserien och filmatiseringen av den andra halvan av fjärde boken som följer nästa år för maximal ekonomisk vinst – framstår denna film som en riktigt sjuk människas fantasier.

Kort går handlingen ut på att Bella och Edward gifter sig och åker på smekmånad varpå Bella blir gravid, får sin bebis och därefter förvandlas till vampyr så att hon aldrig ska behöva skiljas från sin älskade.

Medan tidigare filmer varit tämligen oskyldiga – och skamligt njutbara för den som uppskattar en överdos kitsch någon gång ibland – övergår här de romantiska orgierna (ett ljusskimrande, glittrande, blomsterbemängt bröllop som aldrig tycks ta slut) ganska snart i frosserier av ett helt annat och betydligt mindre uthärdligt slag. Nämligen olika former av sadistiskt våld mot kvinnokroppen.

Aldrig är Meyer mer kreativ än i skildringarna av Bellas plågor – och filmskaparna tycks av detta textmaterial ha inspirerats till den grad att den visuella gestaltningen av tortyren vida överträffar den litterära.

Det börjar med bröllopsnattens misshandel; något man naturligtvis får tåla – och mer än gärna ställer upp på! – om man blivit kär i ett monster. Därefter förtärs man av barnet man bär inom sig då det suger ur en all näring tills man liknar ett skelett med blålila ballongmage. När ungen väl föds dör man.

Därefter tuggar ens make på en, fyller en med sitt gift. Alltmedan ens nyfödda dotter präglas på ens bästis alfahannen och därmed liksom lovas bort till ett monster redan innan man lärt känna henne. När man så småningom vaknar upp är man vackrare än någonsin och det vet ju varenda kvinna att ska man vara fin så får man lida pin. Kanske var det rentav värt det?

Filmen lyfter inte precis av att den förutom studier i våld mot kvinnokropp nästan uteslutande består i en utdragen räcka av dialoger – man mot man eller kvinna mot man – som alltid är av helt avgörande slag. Liv eller död. Försoning eller krigsförklaring. Kärlek eller hat. Ständiga uppgörelser, helst skildrade i närbild och med påfrestande musik som berättar även för den blinde vad som är på G.

Urvriden och knäckt, som sagt, är jag efter två timmar. Hur Stephenie Meyer egentligen mår bryr jag mig i själva verket föga om. Och att den bisarra och sadistiska berättelsen i Breaking dawn del 1 blir mer logisk och begriplig i sitt större sammanhang är en ytterst klen tröst.

LÄS OCKSÅ: Efterlängtat sex i Breaking Dawn