I den första filmen om Terminator var Arnold Schwarzenegger en elak robot från framtiden, då maskinerna har tagit över jorden efter ett förödande kärnvapenkrig. Hans uppdrag var att ta livet av Sarah Connor, innan hon födde sin son John, som kommer att bli människornas befrielseledare. Nu har lille John blivit tio år och de elaka maskinerna gör ett nytt försök med en ännu elakare robot. Samtidigt har framtidens vuxne John Connor skickat en snäll robot för att skydda sig själv som barn.
Det låter djupt, som den unge John Connor, övertygande spelad av Edward Furlong, själv säger i filmen. Men det påverkar knappast handlingen som utspelar sig hör och nu. Den stora skillnaden från förra filmen är at Arnold Schwarzenegger denna gång spelar snäll robot. Och så bör det förstås vara, eftersom vi alla vill heja på Arnold.
Många hakar felaktigt upp sig på det underhållningsvåld som den här typen av filmer står för, men det är ett våld med självironi och ständiga blinkningar till publiken. Det är inte heller kulkärvarna, biljakterna och slagsmålen som drar folk – sådana har vi redan sett till leda – utan specialeffekterna. Och dem står denna gång den sällsynt illvilliga elaka roboten, spelad av Robert Patrick, för. Han är inte bara gjord av en flytande metall som reparerar sig själv och kan omvandla sina händer till stålklingor, gripklor och kofötter. Han kan också anta vilken mänsklig skepnad han vill. Det är verkligen rena trolleriet. Arnold, som är en äldre typ av robot, får det mycket hett om öronen.
Det är nog ingen överdrift att säga att Arnold Schwarzenegger är som bäst när han spelar robot. Han är riktigt rörande i den scen där pojken John försöker lära honom av med att svara så mekaniskt på människors frågor, utan i stället använda sig av mer nyansrika repliker som Hasta la vista, baby och Eat me, dickhead.
Sarah Connor, som spelas av Linda Hamilton, har i denna film genomgått en förvandling från snäll servitris till muskulös commandosoldat i kampen för sin sons överlevnad. Nu finns det definitivt inget som killar kan göra på film, som inte tjejer kan göra minst lika bra. Med en sådan mamma duger förstås bara en robot till pappa, som hon så riktigt säger.
Tvärtemot vad man kanske förväntar sig, är Terminator 2 faktiskt en både rolig, fantasirik och framstegsvänlig film.
