”Det är hemskt men sorgen gör henne bara vackrare”, säger Nathalies kvinnojägare till chef (Bruno Todeschini) och tittar längtansfullt efter Audrey Tautous välklädda baksida på väg bortåt i en korridor. Han sammanfattar poängen, att vi ska drabbas av Audrey Tautous sorgliga öde och samtidigt sucka åt hennes fantastiska stickade tröjor och mönstrade pennkjolar.
Ja, Audrey Tautou, snarare än Nathalie, för det finns egentlig ingen gräns mellan karaktären Nathalie och den vi biobesökare tror att skådespelaren Audrey Tautou är. Nathalie kunde vara fortsättningen på Amelie från Montmartre: Amelie gifter sig med sin älskade, men sen blir han påkörd av en bil och dör. Hon blir förstås förkrossad, en förkrossande vacker änka. Hon begraver sig i arbete, avancerar på jobbet och blir gruppchef.
Den andra variabeln i denna romcom är Nathalies motsats – en kollega som hon chefar över på jobbet, en tunnhårig svensk med ryggsäck, dålig hållning och antydan till mage och trista föräldrar som blir arga för att han inte äter upp sillen som de köpt åt honom. Markus Lundell spelas av Francois Damiens som alltså inte är svensk men som lyckas få till den töntighet, det nordiska vemod och de ljusa färger som fransmän definierar som svenska.
När Nathalie efter tre år är redo att gå vidare råkar det vara Markus som står framför henne. En snäll kille som är rädd för att bli utnyttjad.
Romantiska komedier där den ena partnern dör och den andra tappert kämpar sig igenom sorgen peppad av sina härliga tjejkompisar finns i betydligt mer påfrestande varianter, som PS I love you (2007) med Hilary Swank. Det är ett manipulativt koncept, man måste vara obotlig cyniker för att förhålla sig helt oberörd.
Men Nathalie är välgjord, rolig och sällan smetig. David och Stéphane Foenkinos har tittat en del på Xavier Dolans Hjärtslag och Jacques Demys Paraplyerna i Cherbourg, och sämre inspirationskällor kan man ju ha.
