Betyg: 3 av 6

Korsriddarnas framfart i det heliga landet på 1100-talet ligger vidöppen för jämförelser med västs nuvarande politik i Mellanöstern i Ridley Scotts nya film. Rättare ändå: den politik som regissören tycker bör föras. För han förklarar allt för litet vad som faktiskt hände då och vilka motiv som drev korsfararna än han indirekt påstår saker om samtiden. En liten introduktion hade varit på sin plats.
Orlando Bloom som den unge Balian är redan från början minst lika rättrådig och rättänkande som Jan Guillous korsriddare Arn. Balian tvekar inte en sekund om att alla religioner har samma berättigande och att alla människor har lika värde. Han är inte ens religiös, snarare en nutida humanist, som lämnar det gamla orättvisa Europa - där han förlorat hustru och barn - för ett mera jämställt land.
Palestina kunde nästan vara USA. Pilgrimernas rop om ”att mörda en otrogen inte är mord utan en väg mot himlen”, klingar synnerligen ohörda. Balian är från början smed men blir på nolltid både skicklig svärdsfäktare och listig krigsstrateg när hans adliga bakgrund avslöjats.

I Jerusalem råder ren och skär maktkamp mellan den gode men dödligt sjuke (kristne) kungen och tronpretendenten Guy de Lusignan och befälhavaren Reynold, två synnerligen genomruttna skurkar. Medan kungen vill leva i fred med muslimerna, gör hans motståndare allt för att provocera fram strid.
Likt Oliver Stone i filmen Alexander är Ridley Scott mindre intresserad av att fördjupa sig i historien än att iscensätta blodiga stridsscener, från grandiost svepande översiktsbilder med galopperande hästar till detaljstudier i uppskurna strupar och inborrade pilar. Mycket krut har lagts ned på slaget om Jerusalem - nattbilderna påminner inte så litet om missilattackerna mot Bagdad. Fast hur skickligt det än är gjort - man har sett det förut.

Svårast är ändå att engagera sig i den genomförträfflige Orlando Bloom. Han saknar helt den karisma som Russell Crowe hade i Ridley Scotts förra film Gladiator, men han stred på liv och död, inte bara för det goda. Någon riktig dramatik uppstår därför aldrig trots att Ghassan Massoud är utmärkt som Saladin, den muslimske ledaren som faktiskt besegrade orsriddarna.