Leonardo DiCaprio och Kate Winslet spelar mot varandra igen efter megasuccén Titanic.
Betyg: 4 av 6
Frank har varit i Paris, April hyser en längtan till teatern. I sina egna ögon är han och hon speciella människor som höjer sig över den konforma och konsumistiska mängden i 1950-talets USA.
När de aningslöst glider in i äktenskapet, är det mer än något annat denna övertygelse om den egna överlägsenheten som förenar dem. När barnen sedan börjar dyka upp och vuxenpoängen börjar trilla in, så är det liksom inte riktigt på allvar. Men när de väl har börjat bo in sig i den välordnade förorten – han för att dagligen pendla in till säljarjobbet på Manhattan, hon för att vika tvätt och vårda barn i den modernt möblerade villan – börjar desperationen sakta komma krypande.
Det är April, spelad av Kate Winslet, som lider svårast och som är mest aktiv i sitt motståndsarbete. Sedan hon gjort fiasko i en lokal amatöruppsättning, stegras vantrivseln till förbittrat ursinne. Hon måste ut och bort till varje pris. Och i de stunder hon anar att makens entusiasm och beslutsamhet i det avseendet inte motsvarar hennes, när han inte längre återspeglar en självbild hon kan uthärda, förbyts hennes kärlek i avsky. Grälen blir gradvis alltmer brutala.
Frank, som spelas av Leonardo DiCaprio, är av ett annat virke. Visst minns han att han en gång hade andra drömmar, och visst fyller arbetet honom med leda, men han vet att lindra den med sprit och vänsterprassel. Dessutom finns det hos honom en kärlek till familjelivet och barnen, som elaka tungor må hävda beror på att han är på plats bara i begränsad omfattning, men den gör honom i alla fall mer medgörlig och kompromissvillig.
När April börjar driva idén att familjen ska bryta upp ur den kvalmiga idyllen och flytta till Paris för att Frank ska få utveckla sina diffusa talanger, är det inledningsvis smickrande; han låter sig förföras och spelar med. Men när hon framhärdar trots nytillkomna hinder, försämras det äktenskapliga klimatet drastiskt.
Om vi bortser från det uppenbara – att de unga älskande från Titanic nu förenas i vuxen ålder för att åter navigera i farliga farvatten – har denna filmatisering av Richard Yates återupptäckta succéroman från 1961 två ingångar. Å ena sidan är det här ett stycke svart satir med udden mot medelklassig anpasslighet och det förljugna välmåendets ritualer, å andra sidan en hjärtslitande tvåsamhetstragedi som belyser den destruktiva dynamiken i ett förhållande som bygger på helt illusoriska ingångsvärden.
Det första spåret är mindre intressant och har utforskats av samme regissör med bättre resultat i American Beauty. Det är en slående syn när alla de klonade kontorsslavarna i grå flanell väller ut från förortstågen över Grand Central Station som blodet ur hissarna i The Shining, men det är en rätt billig poäng.
Och Mendes dragning åt kokett stilisering blir problematisk i förening med naturalismen i de snabbt eskalerande grälen. Den kapslar in dem i dekorativ cellofan. Men det är ändå här som energin i filmen finns, och även om alla nu hyllar Winslets prestation är det DiCaprio som har fått nyanserna och komplikationerna på sin lott och som är extraordinärt fascinerande att se. Oavsett om man betraktar April som en kvinnlig martyr eller en dum gås eller bägge delarna, förblir Winslets material förhållandevis stumt.
Revolutionary Road kan ses som ett svar till den Tolstoy som menade att alla lyckliga familjer är varandra lika, medan den olyckliga familjen är olycklig på sitt speciella sätt. Här skildras olyckans banalitet med stundtals bedövande kraft.
