Betyg: 3 av 6

I Kina har en ny tjänsteindustri vuxit fram, en verklighetens spin-off på Ang Lees film Bröllopsfesten. När unga män återvänder till landsbygden för nyårsfirandet med familjen hyr de med sig en kvinna att spela deras blivande hustru. Något som uppenbarligen fyller ett behov i ett samhälle i kraftig förändring.

Om behovet av den tjänstesektor som uppfinns i grekiske regissören Yorgos Lanthimos nya film Alper ännu finns låter jag vara osagt – men jag skulle inte bli förvånad om det en dag ger rätt till framtida jobbskatteavdrag.

Alperna är namnet på en grupp som hyr ut sig till personer som förlorat en vän eller anhörig och spelar denne iförda hans eller hennes kläder. De äter favoritmat och upprepar språkliga egenheter. ”Vi kommer två–tre gånger i veckan för att lindra sorgen, tills den har försvunnit helt” säger den namnlösa sjuksköterskan i centrum för filmen (Papoulia) till föräldrar vars dotter dött i en bilolycka. ”Första gången är gratis”.

Alperna, förklarar gruppens smådiktatoriske ledare med kodnamn Mont Blanc, är grandiosa berg. De kan ersätta vilket berg som helst, men kan inte ersättas själva.

Symboliken och storhetsvansinnet sätter tonen för en märklig, skev historia.

Redan i sin debutfilm Kinetta (2005) satte Lanthimos mänskligt beteende och skådespeleri under lupp. Men medan man talar om hur regissörer som Ingmar Bergman undersökt vad som händer när man sliter av en människa hennes mask, så är Lanthimos en regissör som frågar vad som händer om man börjar rucka på de grundläggande uppsättningarna i det mänskliga. Vad sker om en person tvingas upprepa en rörelse; spela rollen av en annan men utan att försöka koppla spelet till en känsla. Det är inte överraskande att han nämnt Robert Bresson som förebild – en regissör som fick sina skådespelare att upprepa dialogen tills den var så platt som möjligt.

Alper är en tablå över behov som tjänsten kan fylla: en änka låter två berg återskapa en otrohetsscen mellan den avlidne maken och hans älskarinna. En man vill ha umgänge med sin döde vän. Enkelt uttryckt handlar det om strategier för att gå vidare i livet.

Vi förstår snart att den som har störst problem med detta är sjuksköterskan. Hemma har hon en ensam pappa att ta hand om. Men hon söker sig till allt fler uppdrag och kliver över gränser – och då bränner filmen till. Ju mer hon dras in i de fiktiva världarna, desto tydligare ser man att Alper är en spegelvändning av Lanthimos förra film, mästerverket Dogtooth.

I Dogtooth gick flykten från fiktionen. Det var en film som tjänade på sin fascinerade avgränsning – kärnfamiljsenheten dragen till monstruös spets bakom villastaket – varpå Lanthimos stil blev en lika skarp som roande och oroande undersökning av mänskligt språk och beteende. I Alper flyter de på betydelse tömda orden och gesterna, de skeva samtalen, ut i lite för många scener där Papoulia gestaltar avlidna. Som bäst blir det när filmen är vackert ordlös och kroppen i rörelse står i fokus; scenerna med en hårdpresterande gymnast (Labed) påminner om Lisa Aschans Apflickorna.

Alper är förvisso ett kul tankeexperiment, men själv tycker jag att filmens centrala poäng, lika sorglig som vacker, finns i ett samtal mellan sjuksköterskan och hennes far:

Pappan fortsätter efter det att hans fru har dött att gå till deras gemensamma dansklubb, och dansar alltid med samma kvinna.

Men, förklarar han för sin dotter, vi dansar faktiskt latin – det gjorde jag aldrig med din mamma.