Betyg: 4 av 6

Rika människors konsumtionsmönster är intressanta eftersom de snabbt smittar av sig på medelklassen. Och oj, vad vi inreder våra små kök och våra små badrum, allihopa. Ständigt mer och mer spenderar vi på mer eller mindre vardaglig lyx som uttrycker vilka vi är och vilka vi vill vara. Det kostar att ligga på toppen; förlorarna fastnar i lyxfällan.

Det jobbiga med statusspelet är ju att det för alla människor i världen utom en alltid finns någon med högre status.

Familjen Jones, som i början av den här filmen flyttar in i ett välbärgat villaområde någonstans i USA, oviktigt exakt var, är just sådana människor som i ett slag höjer insatserna i statusspelet: filmstjärnesnygga och glittrande lyckade och lyckliga. Det är nästan för bra för att vara sant. Ja, det är för bra för att vara sant. Allt är ett illusionstrick.

Familjen Jones är inte alls någon familj, utan fyra drillade marknadsföringsproffs, ett levande annonsuppslag som demonstrerar nya och dyra produkter för hela grannskapet och skapar ett sug efter omedelbar, glamourös förnyelse. Och samtidigt som grannarna kämpar med akut konsumtionsstress, kämpar fejkfamiljen Jones med att hålla såväl masken som de egna känslorna i kort koppel. Innerst inne är dessa livsstilsmannekänger också människor.

Regidebutanten Derrick Borte mjuknar en aning mot slutet och tappar en del av skärpan. Men angenämt länge levererar filmen en intelligent balanserad, sötsurt sorgsen sedesskildring från de stora köpfesternas tid. Den resonerar kring gränserna för översäljande, samtidigt som den vältrar sig i produktplaceringar som i det här sammanhanget ironiskt nog är helt oklanderliga.