Webb-tv
Stellan Skarsgård har hyllats för sin roll som lakonisk och nyligen frisläppt fängelsekund som kämpar för att hålla sig på den smala vägen vilket inte är lätt när tidigare kumpaner, ex, barn och inte minst de som angav honom gör sitt bästa för att ställa till det för honom.
Betyg: 3 av 6
En ganska snäll man börjar vid en fängelseport. En lika vanlig som tilltalande filmingång vare sig det rör sig om en person som ska in eller, som här, är på väg ut. I båda fallen rör det sig ju om ett liv vid ett vägskäl. Ulrik (Skarsgård) som muckar efter tolv år ser inte ut att ha mycket att vänta sig av detta. Se framåt, inte tillbaka, säger pliten och trycker en flaska sprit i handen på honom.
Lättare sagt än gjort. Framåt väntar inte bara den gamla gangsterbossen och tjallaren som satte dit honom, utan också en ex-fru och vuxen son som båda jobbat på att glömma hans existens. Bossen installerar den till synes viljelöse Ulrik hos sin syster (som byter middagar mot sexuella tjänster), skaffar ett bilmeckarjobb åt honom och vill att han tar tjallaren av daga.
Ett manus av danske Kim Fupz Aakezon som har skrivit Annette K Olesens fantastiska Förbrytelser. Skarsgård i huvudrollen – en skådespelare som man unnar intäkterna från storbudgetskräp men vill se i fler dramer. I regi av norsk films internationella stornamn Hans Petter Moland (The Beautiful Country, Aberdeen; även den med Skarsgård).
Jo, man har rätt höga förväntningar på En ganska snäll man.
Resultatet är ett nordiskt syskon till ironiska gangsterfilmer som Pulp fiction och Snatch. Här finns samiska vapenhandlare, dvärgar och tokrolig dialog en masse. Men existerar det ett nordiskt egensinne så står det inte att finna i samegangsterns ringsignal (jojk) utan i en tjockare existentialistisk klangbotten, några stänk socialrealistiska miljöer och i Skarsgårds spelstil.
I en omgivning av stiliserade norska citatmaskiner, och tyvärr rätt platta karaktärer, axlar Skarsgård naturalism. Mötet skorrar men understryker Ulriks svårigheter att känna sig bekväm i tillvaron. Skarsgård (slitnare än någonsin; plufsig och rynkig med gles hästsvans där det gråa snart har sprängt färdigt) ska ha beröm för det.
Möjligen är det blicken, så bra på att balansera mellan bekymrad och road, som gör att han så väl agerar naiv projiceringsyta.
De uppmärksammade sexscenerna i En ganska snäll man är dock ren lyteskomik. Det är som ett larvigt sexskämt: Första gången kul, andra gången plumpt. Tredje gången borde man enligt det envisa upprepandets humorlogik skratta igen.
Istället funderar man på exakt när det blev roligt att överviktiga äldre kvinnor med åderbråck har en sexualitet.
Bra blir det däremot när filmen spricker upp och får visa känslor, som när Ulrik inser att han kan ta tag i livet. Istället för att bara kopiera en Tarantino-epigon som Guy Ritchie önskar man att Moland och Aakezon på ett tidigare stadium hade utforskat detta, för mötet är gripande och egensinnigt.
Det är som vackrast när Ulrik sitter i en bil och ser sonen gå förbi och skämta med sin höggravida fru, sådär som bara kära människor kan göra. Ulrik skrattar, hans ögon ler.
Ett fantastiskt porträtt av någon som befinner sig på utsidan av ett liv han vill vara en del av men ändå inte kan låta bli att glädjas åt – lika varmt som knäckande.
