Man kan med gott samvete kalla Rebecca Hall för pappas flicka. Pappa är Sir Peter Hall, teater­regissör som varit tongivande i branschen sedan tidigt 60-tal. Rebecca var med i en av hans tv-dramatiseringar första gången som tioåring, när hon var 20 gjorde hon sin scendebut i en av hans uppsättningar på anrika The Strand – och fick prestigefulla utmärkelsen The Ian Charleson award som tack för besväret.

Sedan dess har lovorden haglat över henne, oftast för roller hon gjort inom ramarna för The Peter Hall Company. Men skillnaden mellan att bli regisserad av pappa och Woody Allen har hon inte tänkt på, påstår hon när vi träffas i samband med världspremiären av Vicky Cristina Barcelona.

–Min pappa är en briljant ­regissör, och han har en förmåga att skapa en fullkomligt avslappnad atmosfär under repeti­tionerna. Woody Allen är likadan, men de jobbar ändå på helt olika sätt.

Rebecca Halls beskrivning av hur hon fick rollen i Vicky Cristina Barcelona låter väldigt woody ­allensk. En av rollbesättarna kände till Rebecca och tipsade om henne.

–Så jag fick komma och träffa Woody och han så ”kan du tala med en amerikansk accent?” och jag sa ”ja” och han sa ”okej, hej då”. Två veckor senare ringde de och sa att Woody Allen ville att jag skulle vara med i hans nästa film. Det var naturligtvis rätt spännande.

Att komma från den välrepeterade, brittiska teatervärlden till Woody Allens lite mer improviserade variant av gestaltning var något av en chock, berättar hon.

–När jag kom dit hade jag ­ägnat två månader åt att plugga in manuset, och jag hade jobbat jätte­mycket med uttalet. Och så stod Woody bara där och sa, ”jaha, stå där borta, säg vad du vill, jag bryr mig inte...” Det var det läskigaste man kunde ha sagt till mig, jag som är van vid att man måste kunna varenda ­replik. Men så fort jag gav mig hän åt det så älskade jag fri­heten, och att han litade på mig så mycket.

I Vicky Cristina Barcelona åker två amerikanska bästisar, Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (Scarlett Johansson) till Barcelona för att bo hos släktingar till Vicky över sommaren. ­Cristina är impulsiv och kreativ och har en nykraschad kärleksrelation i bagaget. Vicky där­emot är rationell, förlovad och håller på med en avhandling om ”katalansk kulturidentitet”. Men allt vänds upp och ner när de en sen kväll träffar den eldige fullblods­konstnären Juan Antonio (Javier Bardem).

När hans labila ex-fru, den utlevande konstnärinnan Maria Elena kommer in i bilden blir det härdsmälta: Woody Allen har kokat soppa på stereotypa bilder av amerikaner, spanjorer, konstnärskap och kvinnlighet, något som Rebecca Hall tyckte var kul, eftersom det fanns både ironi och tragik i undertexten.

Många har sett Rebecca Hall som en stand-in för Woody Allen själv, regissören har inte skrivit in sig i rollistan den här gången. Vicky analyserar, pratar, ältar och blir mer och mer ångestriden. Rebecca Hall tycker att tolkningen är något överdriven.

–Han har ju trots allt inte monopol på att vara neurotisk. Men självklart har jag tänkt på det, man kan inte läsa ett Woody Allen-manus där ens rollfigur har en massiv mängd repliker och inte tänka ”jag gör Woody Allen-rollen”. Men det är ingenting man hinner gå och reflektera över när man spelar in. Jag var tvungen att skapa en karaktär från scratch.