Betyg: 5 av 6

På en svensk polisstation på film är det för det mesta tyst. Konstaplarna sitter begravda bakom sina skärmar och glor. Ibland hörs ett ”Va fan!” eller ett ”Kom igen då!”. Utbytet om privatlivet inskränker sig till frågan ”Läget?”, följt av svaret ”Jämna plågor”. Umgänget består i bästa fall av ett stilla mummel över en kopp kaffe. Så ej på en fransk polisstation, om man ska tro Polis.

Skådespelerskan och regissören Maïwenn har följt såväl arbete som fritid på polisens barnskyddsrotel i Paris (CPU) för att i spelfilmens form ge liv åt deras rätt så okända insats. Resultatet känns närmast dokumentärt. Maïwenn är själv med i filmen som en blyg fotograf.

Här skriks det och skrattas det under arbetet. Här talas det sex och politik så stickor och strån ryker under luncherna. Här förhörs misstänkta förövare upprört och indignerat medan misshandlade barn tröstas och vaggas. Med andra ord, här utförs polisarbetet med 100 procent inlevelse och temperament.

Filmens inleds av barnröster som sjunger om barndomen som ett lyckligt land, en paradisö för att snabbt konfrontera oss med en morfar som tafsat på sitt barnbarn. Flickan sitter själv med vid förhöret med morfar.

Den värld som poliserna på barnskyddsroteln möter är allt annat än oskuldsfull. Det handlar om barn som utsätts för övergrepp, våldtäkter, misshandel, tvingas begå brott, sälja sig eller överges. Och om vuxna som i det längsta förnekar, slår ifrån sig eller bagatelliserar.

Barnen spelar med en fantastisk inlevelse. Men inte mindre fantastisk är den hängivenhet som de vuxna skådespelarna ger åt rollerna. Det finns aldrig någon tvekan om vilket sida de står på. När ett barn som blivit svårt misshandlat överlever, firar stationen med champagne och disco.

Filmens berättarstil är kaleidoskopisk. Vi får skärvor av en verklighet – inga fullkomnade öden. Vi får med något undantag inte veta hur det går för barnen efter polisernas ingripande. Men det är ett första steg på väg mot något bättre. Ibland misströstar poliserna över att de inte kan ändra världen, men de ger aldrig upp, de tar nya tag.

Finns det då inga negativa sidor? Privatlivet och ibland även kamratskapet tar stryk av högspänningen i arbetet. De flesta tycks vara skilda, ligga i skilsmässa eller fundera på det.

Trots att Polis visar samhällets värsta sidor blir man konstigt nog glad av att se att de som ska hantera dem inte har blivit cyniska eller desillusionerade utan faktiskt gör sitt bästa. På så vis sprider Polis ändå hopp i mörkret.

.

LÄS MER: Relationer sätts under lupp

LÄS MER: Tigrar och tatueringar

LÄS MER: Prinsessan Lillifee 2