Betyg: 4 av 6

Jag började läsa Sara Kadefors roman Sandor slash Ida vid elvatiden på kvällen och lade den inte ifrån mig förrän klockan tre på morgonen, då den var slut. Det är med andra ord en oerhört stark berättelse; rå, rak, närapå brutal i sin skildring av två unga människors liv. Perspektivet är ömsom Idas, ömsom Sandors.
De är båda 16 år. Hon bor på Södermalm i Stockholm, är omgiven av vänner och beundrare och har lärt sig att intill tragisk perfektion utnyttja sin sexualitet för att få uppmärksamhet. Hennes mamma ligger hemma med neddragen rullgardin och orkar på sin höjd förflytta sig från sängen till soffan, passiviserad, deprimerad.
Han, Sandor, bor i ett radhus utanför Göteborg, saknar vänner och blir trakasserad av killgänget eftersom han dansar balett. Föräldrarna är från Ungern och har aldrig riktigt lyckats ta sig in i det svenska samhället, mamman lever mest genom sina barn och hyser förhoppningar om att Sandor ska bli den stora dansstjärna hon själv aldrig blev.
Det är således två utåt sett mycket olika människor som möts en natt i ett chattrum på internet, där de frågar sig ”Måste livet vara såhär? Finns det ingen som kan förstå mig?”. Men ju mer de berättar för varandra, desto mer visar de sig ha gemensamt: de känner sig båda oändligt ensamma, missförstådda och misslyckade. Trots den uppmärksamhet som omgivningen på olika sätt riktar mot dem, är de inte sedda.

När nu Henrik Georgsson långfilmsdebuterar med filmatiseringen av Sandor slash Ida, med manus av Kadefors, har han försökt behålla det rättframma tilltalet. Här finns ingen upplättande situationskomik eller något förmildrande softfokus. Bilderna är knivskarpa, miljöerna och personerna klockrena och kameran väjer inte undan för livets grymheter, som ett förnedrande ligg eller en väns skrattande svek.
Det påkostade och genomtänkta kameraarbetet, så fjärran från dogmaestetik, bidrar till att bilderna av Ida vinglande hem efter en natt på krogen och av Sandor virvlande över Göteborgsoperans blanksvarta scengolv, etsar sig fast. Liksom även huvudrollsinnehavarna Aliette Opheims och Andrej Linusjkins träffsäkra skådespeleri. I synnerhet Ida gestaltas lyhört i all sin ambivalens; ömsom stark, ömsom svag, så förväntansfull ena stunden, så bittert förtvivlad nästa. Samspelet med den älskade och föraktade mamman, en alldeles fantastisk Lia Boysen, är dynamiskt, rent plågsamt trovärdigt och påminner om mor-dotter-relationen som skildrades så suveränt i höstens Falla vackert.

Övriga karaktärer får stå undan för dessa tre – på gott och ont. Detta är Sandors och Idas film, perspektivet är deras, bilderna filtreras genom deras blickar. Ibland framstår en del av personerna i deras omgivning – en svartsjuk pojkvän, en välmenande mamma eller en töntig kompis – som väl grovt tillyxade, snudd på karikatyriska. Samma vaghet vidhäftar i viss mån även tidsförankringen och har man inte läst boken kan jag tänka mig att de tvära utvecklingskasten framåt emellanåt kan upplevas som svårbegripliga.
Kanske hade filmen vunnit på att förlängas med en kvart, för att bli mer fördjupande och sammanhängande. Kanske är Sandor slash Ida trots sina svagheter den mest gripande av de många svenska ungdomsfilmer som gjorts på senare år.