Betyg: 5 av 6
Det är en händelse som nästan liknar en tanke. Dagen efter visningen av Nickolaus Geyrhalters dekorativt dystra dokumentärfilm om den industriella livsmedelsproduktionen, Vårt dagliga bröd, ser jag Råttatouille, Disneys och Pixars nya animationsäventyr som utspelar sig i ett parisiskt restaurangkök. Den förra berättar om det stora och ständigt växande avståndet mellan producent- och konsumentled och en eskalerande kunskapsförstörelse. Folk vet inte längre och bryr sig heller inte om vad deras maträtter innehåller eller hur de framställs. Man offrar kvalitet och njutning för att vinna litet tid och litet pengar. Den senare beskriver den motsatta rörelsen: det genuina matintresset.
De två fenomenen uppträder parallellt: dels alla frysdiskar fyllda med färdiglagad geggamoja, dels tv-kockar och kokboksexplosion. Råttatouille predikar matglädje.
Råttan Remy är en finsmakare i en familj där man bokstavligt talat äter skräpmat. Hans dröm, inspirerad av kocklegenden Gusteau (vars motto är att ”vem som helst kan laga mat”), är att en gång i livet få svinga slevarna på en gourmetkrog.
Och möjligheten dyker faktiskt efter diverse rafflande actionäventyr upp, just på den nyss avlidne Gusteaus restaurang dessutom. Lätt blir det dock inte. Hindren och farorna är många. Vissa människor, många kockar inberäknade, tror inte riktigt på det där om att vem som helst verkligen kan laga mat. Råttor är inte alltid så populära i restaurangkök och knivarna är väldigt vassa.
Men det är något magiskt med matångorna. Vänskap uppstår mellan gnagare och gänglig kökspojke samtidigt som romans spirar mellan gänglig kökspojke och ärtig sous-chef, samtidigt som hela Paris glittrar oemotståndligt förföriskt, och då kan även de omöjligaste drömmar slå in och de magsuraste matskribenter bevekas.
Den geniale Brad Bird (Superhjältarna) får sin animerade anrättning att sjuda av begåvade infall och entusiasmerande kärlek till allt livets goda. Hela familjen torde bli mer än nöjd.
