Betyg: 3 av 6

När den sextioettårige Sylvester Stallone nyligen berättade att han inför denna fjärde film om John Rambo byggde upp sin kropp med tillväxthormon och testosteron, så blev i alla fall inte jag särskilt förvånad. Som Susan Faludi visade i sin klassiska maskulinitetsstudie Ställd är Stallone mumma för modern maskulinitetsforskning. Hans skapelser, och då särskilt enmansarmén Rambo – en man med ständigt pumpade muskler, dyster uppsyn och mardrömmar – är den moderna Hollywoodfilmens mest självklara symbol för den postindustriella manlighetskris Faludi skrev om. I Song My blev de amerikanska krigshjältarna till dödsmaskiner, när de kom tillbaka från kriget lades industrierna ner. Och sedan hemsökte de med Rambo i spetsen åttiotalets actionfilmer.

När mannen som gav det svettiga pannbandet ett ansikte nu har dragit sig tillbaka till Thailand har han också gjort vad många andra västerländska män drömmer om – flytt kraven från ett samhälle där männens roller har omförhandlats. Rambo är desillusionerad och när kristna missionärer ber honom om transport in i Burma meddelar han dem att bibelns ord inte räcker till mot juntan. (Med tanke på vad det blev av gänget han hjälpte i Afghanistan kan man förstå honom). De åker naturligtvis ändå, och Rambo beger sig lika självklart efter dem när de tillfångatas. Resultatet är en tajt och riktigt brutal actionfilm – vår hjälte sliter av strupen på en man, och klyver några andra på mitten – med en sensmoral som ger Rambo rätt och de kristna fel. Ändå går den, paradoxalt nog, hand i hand med den kristendom som tycker att tortyr i kampen mot icke-vit terrorism är rätt.

Att Rambo är den blodigaste actionfilm som har visats på bio de senaste åren är lika logiskt som Stallones tillväxthormon: När modern action bygger mer på hjärna och snygga klipp då har den gamla skolan bara mer kroppsvätskor, avhuggna lemmar och groteskare muskler att ta till.