Betyg: 3 av 6

Det har gjorts ett antal listor under åren på vilka ingredienser som bör vara med för att göra en svensk publiksuccé. Filmen ska utspela sig i förfluten tid, gärna under 50- och 60-talen (Den bästa sommaren). Den ska äga rum i ett litet sömnigt samhälle (här kan vi räkna upp hur många titlar som helst från Änglagård till Fucking Åmål.) ­Huvudpersonen bör vara en utböling (Änglagård igen) ­eller en udda hemvändare (Såsom i himmelen, Masjävlar) som ställer invanda begrepp på ­huvudet. Filmen får gärna innehålla en tävling (Göta kanal-filmerna) med ett par riktiga ”underdogs” i huvudrollen (Offside där ett gärdsgårdslag tar sig till ­toppen). Göta kanal-producenten Göran Lindström har även producerat denna film.

Rallybrudar uppfyller så gott som alla kriterier. Den utspelar sig på 60-talet – det kryllar av tidsmarkörer som Pommac och Pucko, ivrigt cigarettrökande på kaféer och dansande i Folkets hus – i det sömniga Torsby. Dit kommer Ulla (Eva Röse), varifrån sägs aldrig, veterinär och bilist. Hon sticker in inseminationsröret i kossan med samma fermitet som hon sticker in slangen i bensintanken. Men hon vill alltså köra rally – fast hon är kvinna. Ack och ve bland gummorna och gubbarna i stugorna. Till slut får hon med sig den sjåpiga och Parisfixerade Birgitta (Marie Robertson) på färden som kartläserska.

Det är inget fel på upplägget. Jag är helt beredd att köpa det. Men sedan när det väl ska börja går det så långsamt, så långsamt. Filmen krypkör istället för att trycka gasen i botten. På vägen mot KAK-rallyt avklaras deltävling efter deltävling där det största spänningsmomentet är en sladd i en hal kurva eller en seg omkörning. Varför inga härliga trix och finter och illasinnade konkurrenter? Här hade verkligen behövts lite mera Göta kanal. Nu finns just inga fler hinder än en trånande pojkvän och en sliskig arbetsgivare för Ulla. Det är ju tävlandet vi vill se!

Rallybrudar hade fallit platt om det inte vore för de kvinnliga huvudrollerna. Först och främst den härliga Eva Röse, en actionhjältinna helt i klass med Angelina Jolie. I Storm slog hon volter både framlänges och baklänges. Och här kör hon själv i en stor del av filmen. Hon kan dessutom krossa berg med sin vassa replikföring. Marie Robertson är en förtjusande frankofil hemmaflicka som gör uppror mot pappa och Maria Lundqvist lyckas alltid ge djup åt minsta roll, här som lokal schlagersångerska, som aldrig vågat kasta sig ut i livet på riktigt.

Som sagt, alla ingredienser finns på plats. Men energin som skulle få fart på det hela saknas.