Betyg: 4 av 6

Innan Berlinmuren revs hösten 1989 fungerade den som porten mot ett alldeles särskilt slags exotism. Västbor, inte bara berlinare utan också exempelvis svenskar, reste till Östberlin för att få uppleva den ruggiga, grå atmosfären hos detta förvända sagoland – kanske ville man kittlas av det förtryck man slapp leva under.

Av det skälet besöker också Västberlinska Nele i ”Kärlek och uppror” Östberlin. Det är tidigt 80-tal, Nele som är 17 år är nyfiken på det annorlunda och främmande som samtidigt finns så nära. Men hon har också mer personliga motiv. Hennes far flydde från Öst på 50-talet, hon har släktingar kvar där och nu vill hon gå på sin farmors begravning – en farmor hon aldrig träffade i livet. Kort och koncist slår Connie Walther an med bilden av en splittrad familj, ett historiskt sår, ett av tusentals människoöden. Är Nele utan att riktigt veta om det på jakt efter den glömda delen av sin familj?

Men hon finner något annat i Östberlin: kärleken i form av en ung punkrockare kallad Captain. Hon blir hans och hans gängs budbärare till väst, ordnar skivor med Dead Kennedys, smugglar ut en film om den regimkritiska östpunken till en tv-station – som emellertid stympar punkarnas politiska idéer och i förvandlar dem till en modetrend.

Om världar som inte möts, men också om en naiv tonårsflickas uppvaknande handlar ”Kärlek och uppror”. Stasi slår, som väntat, klorna i Captain, liksom i Nele. De skiljs åt, en första kärlek som slutar i sorg. Eller …? Det som Marx (eller var det Engels?) kallade ”historiens list” gör sig påmind i denna berättelse om små öden i det stora tidsflödet. Det är rakt och rått berättat, i en stil som kan påminna om dogma fast den varken är konsekvent eller programmatisk. Filmen är dynamiskt klippt av svenskan Ewa J Lind, ett namn som allt oftare dyker upp i nyare europeisk film.

Punkmusiken fungerar genomgående som en ljudmatta för bilderna. Den tjugofemåriga punken tillhör den motståndskraftiga delen av ungdomskulturen, en internationalism som fortfarande förmår förmedla något äkta, ett verkligt trots. Det påminner filmen om, samtidigt som den påminner om en – lyckligvis – överspelad europeisk mörkertid.