Betyg: 3 av 6

En älskad pappa (Tom Hanks) befinner sig i alldeles fel skyskrapa den 11 september 2001. Han ringer några alltmer uppjagade telefonsamtal till svararen hemma på Upper West Side, lämnar meddelanden som hans pillemariske elvaåring (Thomas Horn) andaktsfullt bevarar i sitt hemliga relikvarium. Där finns också en nyckel, och den måste, tänker lille Oskar, höra till ett lås som hör till en skattgömma som innehåller ett meddelande från Pappa. Detta lås och denna förmodade skattgömma blir Oskars heliga Graal, han söker systematiskt igenom New Yorks alla stadsdelar under sagoaktigt långa promenader. Han är nämligen rädd för tunnelbanan. Och allt möjligt annat.

Oskar frågar skrikande vad det finns för mening med att vilt främmande människor kapar ett flygplan och dödar hans pappa. Det finns ingen mening alls, skriker hans mamma (Sandra Bullock) tillbaka. Men Oskar insisterar och springer ut på gatorna igen, nu tillsammans med en vänlig åldring (Max von Sydow) som enbart kommunicerar med hjälp av handskrivna lappar.

Filmen, som bygger på en av mig oläst roman av Jonathan Safran Foer, måste vara den prydligaste och samtidigt pladdrigaste som någonsin har gjorts om sorg och saknad, en atletisk ansträngning att förädla sentimentalitet till något tjusigare genom en orgie i pittoresk ornamentik. Om terrorattackerna, som den oblygt utnyttjar, har den absolut ingenting att säga.