Nervositeten i biosalongen är påtaglig. Hur skulle en film, ens den dyraste i Storbritanniens historia, någonsin kunna återskapa magin i J K Rowlings böcker, som översatts till 47 språk och sålts i 110 miljoner exemplar i 200 länder?
Och hur skulle någon levande människa kunna gestalta romanernas ovanlige hjälte, Harry Potter, som var och en i biosalongen skapat sig en egen bild av?
Efter fem sekunder försvinner nervositeten in i den tjocka dimman som omsveper Privet Drive, gatan där vår hjälte bor, och kommer inte tillbaka. Den ersätts av ett rysande av välbehag som kilar runt i kroppen ännu en lång stund sedan ljusen i salongen tänts.
Handlingen ligger mycket nära de litterära förlagorna, kanske tack vare manusförfattarens nära samarbete med författarinnan. Den föräldralöse Harry bor i en skrubb hos sin elaka moster, hennes tyranniske make och deras bortskämde son, helt ovetande om att han bär på starka magiska krafter, ärvda efter sina föräldrar som dödades av Mörkrets härskare när Harry var blott nio månader gammal. På sin elvaårsdag inkallas Harry brevledes till Hogwarts skola för trolldom och häxkrafter och hans liv blir sig aldrig likt igen, fyllt av faror, äventyr och vänskap.
Delar av romanen har förkortats och förenklats för att bättre passa filmens språk och de många gånger tunga dialogerna har lättats upp och kompletterats med minspel, kroppsspråk och andra visuella hjälpmedel som avlastar det talade ordet. Filmens svenska översättning är därtill mycket smidigare än böckernas, där onödigt komplicerade ordval ofta irriterar.
Regissören Chris Columbus har känsligt och pricksäkert förvaltat de möjligheter som berättelsen bjuder på. Karaktärerna är omsorgsfullt tecknade och ovanligt komplexa för att vara sagogestalter, därtill väl tolkade av idel skickliga skådespelare. Professor Snape, som verkar så genomond, är i själva verket bara en rätt elak en som egentligen vill bekämpa ondskan. Och rektor Dumbledore, som ska vara så vis, kan tabba sig ganska rejält.
Harry Potter själv är på många vis ett vanligt hunsat barn, både blyg och räddhågsen, men kan ibland, tack vare sin magiska förmåga och sina närmaste vänner, utföra storverk.
Min personliga favorit är dock Hagrid, spelad av Robbie Coltrane, en jätte i total avsaknad av social kompetens men som klarar sig långt på godhet och med blödigt hjärta tar under sina vingars skugga såväl babydrakar som illa behandlade elever.
En enorm möda har lagts ned på att hitta och skapa de rätta miljöerna. Hogwartskolan reser sig som ett sagoslott direkt ur berget och döljer bakom sina tunga portar en magisk värld av vindlande trappor som flyttar sig helt efter eget tycke, hundratals levande porträtt som ibland blinkar åt sin betraktare och andra gånger tröttnar på att hålla sig inom sin ram, och enorma festsalar där borden dignar av läckerheter och luften fyllts av fritt svävande stearinljus.
Diagongränden, som är häxors och trollkarlars hemliga shoppinggata väl dold för mugglare (människor utan magiska krafter) mitt i London, sjuder av liv och bjuder kommers av udda slag: här prånglas ugglor, trollstavar, talismaner, paddor, elixir och senaste superkvasten Nimbus 2000 ut till hugade och välbärgade spekulanter.
En knapp minut in i filmen får vi se hur en katt förvandlas till en häxa. Det sker inte mitt framför våra ögon, i någon grotesk datorspelsexpansion, utan projiceras suggestivt i skuggform mot en stenmur, vilket lämnar generöst utrymme åt våra fantasier. Den tekniken är genomgående i utnyttjandet av filmens 600 specialeffekter.
Sällan har jag sett datortekniken användas med sådan fingertoppskänsla att de smälter in i bilderna utan att störa med sin knyckighet eller plastighet. Svartalfer, osynlighetsmantlar, huvuden med två ansikten och svävande klot - allt har sin självklara plats i Harry Potters filmvärld.
Så också åskådaren. Jag hade gärna stannat kvar i mer än de två och en halv timme som känns så ynka. Nu får jag och min dotter nöja oss med att, precis som marknadsförarna världen över planerat, köpa spel, pussel, glasögon, godis, suddgummin, affischer, stickers och kläder med Harry Potter.
Eller så läser vi om böckerna, de som enligt Göran Hägg ”gjort mer för det uppväxande släktets läsvana och litteraturintresse än de flesta svenska utbildningsanstalter”. Och väntar på uppföljaren, Hemligheternas kammare, som har premiär om ett år.
