Betyg: 5 av 6

När jag i tonåren började intressera mig för Sverige och andra världskriget stod namnet Torgny Segerstedt ut i eldskrift. Som redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var han hård nazimotståndare, och en av få i det officiella Sverige med obändig ryggrad mot farsoten. Om människan Segerstedt har jag aldrig vetat något – möjligen på grund av att han tecknad mot bakgrund av kompromisser och tågtransporter fått drag av superhjälte.

Efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 skrev Segerstedt: ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.” Jan Troells film om teologiprofessorn som blev redaktör – den troende som blev ateist men behöll bilden av den absoluta ondskan – utgår från den stunden: en journalfilm på diktatorn, klipp till Segerstedts (Christensen) ansikte, till svart bläck som möter vitt papper i närbild. Som bildar ordet ”förolämpning”.

”Dom över död man” är en film av det slag Troell är så bra på: den envisa individen, med vision i blicken och tragedi vid vägkanten, i ett politiskt sammanhang. Men ett där hon aldrig görs till symbol; filmen är istället ett spel mellan tre levande kammare. Den privata: relationen till den av sorg sjuka hustrun (Skoog), som kastas åt sidan för älskarinnan Maja Forssman (August) vars man äger tidningen. Den inre, tvivlande, där en för tidigt bortgången mamma (och allt fler döda kvinnor) vandrar in och ut i sorgeflor. Och riksskådespelet: kretsen av vänner och bekanta, till vilka Wallenbergare och statsminister Per Albin Hansson räknas.

Sfärerna sys stiligt ihop: det finska hembiträdet vars bror dör i vinterkriget; Segerstedt kritiserar regeringens beslut att inte understödja finnarna; inklippta journalfilmer från Helsingfors. Epoken fångas i svartvitt foto som passar tunga borgerliga villor och stämningar – som när antisemitismen flammar upp och drabbar judinnan Maja.

Troell är en av de få stora – det här är hans 15:e långfilm sedan ”Här har du ditt liv” 1966 – som inte bara regisserar och klipper, utan även själv är fotograf. Och det är som bildlyriker han kommer bli ihågkommen. Förmågan att lätt som en dokumentärfilmare fånga skeendet, med den dansande natur han alltid återkommer till virvlande i utkanten av den mest arrangerade bild – och med en porträttfotografs sensibilitet.

Växlingarna i Christensens ansikte, rynktäckt i närgångna bilder: bekymrad, kaxig, naken som ett barn. Kvinnorna med ögonkråkor och krackelerande masker när de faller kring honom. Känslan för att levandegöra miljöer med detaljer: valsar, tryckbokstäver, handskrifter. Med flyt i klippning och med rätt radiodänga ger det känslan av där och då på en redaktion.

Jag vill frysa etableringsbilden där Stockholms slott står i kontrast mot den ensamme mannen på väg för att få sig en åthutning av Gustav V (filmens roligaste ögonblick). Spela upp scenen där Christensen instängd med döden får soloprestera som folk gör bäst i Troells filmer – en tyst kropp i förhållande till ljus och rum. För mer än en gång tänker jag: ”lita på bilden, skippa orden”. Hos Troell hör jag ofta dialog som inte är hemma i levande samtal, döda ord som är information. Något som förtar känslomässig intensitet och beröring.

I takt med krigsutvecklingen försvåras relationen till makt och vänner. Troell skildrar nyktert brottningen: ren undfallenhet, realpolitik och den segerstedtska tydlighet som affärs- och statsmän skydde av olika anledningar. För filmen är inget martyrbygge. Istället ser jag en man med maktambitioner och problem – i en talande sekvens säger hustrun: ”Jag önskar du var lite mer som du skriver”.

Mina tonårs superhjälte är fortfarande hjälte. Men Troell har gjutit om monumentet Torgny Segerstedt med de brister, hål och bevekelsegrunder – fast utan billigt psykologiserande – vi människor bär på.

Och just därför skapat ett av de mer komplexa porträtten i modern svensk film.

Populära quiz om svenska språket:

Har du koll på svenska svär-ord?

Har du koll på nya svenska ord?

Kan du stava orden rätt?