Betyg: 2 av 6

I Poppers pingviner är Jim Carrey, efter filmer som Eternal sunshine of the spotless mind och Yes man, tillbaka i det gamla överspelet som utmärks av uppspärrade ögon och tokskruviga leenden. Som i och för sig passar fint i en film som frossar i bajshumor och kärnfamiljsmys.

Thom Popper är en framgångsrik uppköpare av gamla kulturbyggnader som exploateras i diverse osympatiska kommersiella syften. Han bor i en överdimensionerad Manhattanlägenhet i sten och stål och har dålig kontakt med sina två varannanhelgsbarn. När hans far upptäcktsresanden testamenterar några pingviner till honom blir det första steget mot en omvärdering av livet. Ett steg mot kärleken.

Datoranimerade fåglar som gör knasiga grejer, en skurkaktig zooföreståndare och en väldig massa moraliserande gör att Poppers pingviner torde klassas som undermålig familjeunderhållning men eftersom dialogen inte är dubbad undrar jag vilken publik man tänker sig. Av den ogenerade produktplaceringen att döma: potentiella köpare av polarjackor med fjädrar från kanadensiska gäss.