Betyg: 1 av 6

En vanlig fråga i samband med en premiär, åtminstone förr i tiden, var om den aktuella filmen var lika bra som boken. Rätt svar var då i regel att nej, det var den inte, och så motiverade man det med att filmen av utrymmesskäl kraftigt förkortade och förenklade allting. Underintriger kapades, persongalleriet decimerades, huvudfigurerna plattades till och banaliserades; det låg i sakens natur och det var mediets förbannelse. En mer sofistikerad syn på saken var att roman och film är ojämförbara storheter och bara kan bedömas efter sina speciella förutsättningar.

Numera är, hur som helst, frågan ofta en helt annan, nämligen om filmen ifråga lever upp till den seriestripp eller det dataspel som utgör förlaga. Filmens omättliga aptit både på nytt innehåll och redan etablerade varumärken för att locka massorna till popcorndisken innebär att dieten ständigt utvidgas. Och i det här fallet handlar det, alltså, om en film som bygger på en åktur på Disneyland i Anaheim, Kalifornien.

Vilket märks. POTC nr 4 är en film som vill vara en åktur mer än den vill vara en film. Den har just ingenting på hjärtat som den vill berätta, utan den vill helt enkelt bara pågå fram till lämplig slutpunkt och under resans gång bjuda på ett lämpligt antal muntrationer och upptåg. Först kommer det ena, sedan kommer det andra: fäktning, hänga i takkronan, hångel med Penelope Cruz, diverse subtropiska strapatser, mer fäktning och annat matinévåld i olika former. Ordningsföljden är helt godtycklig.

En åktursfilm som denna erkänner inga begränsningar. När man inte ens låtsas bry sig om en intrig, blir saker och ting mycket enklare. Allt som verkar kul på ritbordet kan vara med. Piratskepp med enormt potenta eldkastare? Tja, varför inte? Förföriska sjöjungfrur som lockar sjömännen ner i en våt grav? Absolut, litet halvnaket sådär, det tar vi. Motoriserade mördarhamstrar? Nja, det får inte plats den här gången, men kanske nästa.

Problemet är att alla dessa osorterade påhitt staplas på varandra utan någon som helst finess, och framför allt att denna kavalkad pågår alldeles galet mycket för länge. Dessa dryga två timmar känns som fem, synnerligen dryga. Tristessen blir smått surrealistisk, när det till slut verkligen är slut är man för utmattad av leda för att känna någon riktig tacksamhet. Och inte orkar man heller, föreställer jag mig, gå till biljettkassan för att försöka bråka sig till återbetalning av sina hårt beskattade slantar.

Hela spektaklet handlar ytterst just om de pengar som du har i din ficka och som Disney vill ha i sin ficka, det är så beklämmande uppenbart. Johnny Depp har multipla boenden och stora omkostnader, och det ska du finansiera mot att han sminkar sig småslampigt och rumlar omkring ett tag bland datoranimerade kulissbyggen.

Charlie Sheen sammanfattade läget när han svarade en häcklare under en kraftigt utbuad ståuppshow nyligen: Sorry dude, jag har redan fått dina pengar.