Betyg: 6 av 6

När tidningen New Statesman recenserade Jacques Audiards fängelsedrama citerades en man som tillbringat en hel del tid på insidan – Václav Havel. Den nyanlände, förklarar Havel, förväntar sig tristess men utmattas av att lära sig de nya koder och strukturer som livet innanför murarna vilar på.

Det finns nu inte många likheter mellan den tjeckiske dissidenten och Malik (Rahim), den tonårige huvudpersonen i Audiards film. Men det är just fängelset som en ny värld att manövrera – och återfödas i – som är utgångspunkten för En profet.

När Malik anländer är han tabula rasa: han saknar familj och vänner och är dessutom analfabet. Hans utsatthet gör honom till ett lätt byte och den korsikanska maffian tvingar honom att mörda medfången Reyeb, varpå Malik blir deras uppassare. Men han visar sig snart vara en svamp; lär sig fängelsets koder, börjar studera och snappar upp maffians språk.

Som så många fängelsefilmer – nu senast danska Göteborgsvinnaren R – börjar En profet med den klassiska initiationen: kroppsöppningsundersökningen. Fast där upphör också likheterna. Om filmer som R strävar efter rå autenticitet vill En profet något annat. Visst är det en bitvis brutal film – känsliga själar varnas – men det som gör att de 155 minuterna går fort är en skicklig dramaturgi som tidigt släpper in en annan värld och sakta skalar bort murarna.

Det börjar med förhöjandet av blickar genom fönster, atmosfärisk musik som stänger ute den skitiga cellen och de nästan zoologiska fängelseljuden. Och på den första permissionen blir solen, träden och vattnet en impressionistisk tavla som tar över så hårt att Malik hör världen genom ett töcken.

Men hur bra Audiards dramatiska sinne än är så bärs filmen av skådespelaren Tahar Rahim. Han är inte helt olik en ung Al Pacino och imponerande i utvecklingen från yngling med flackande blick via ung man med samvetskval till hård kriminell. Och, utan att avslöja för mycket, till vuxen och ansvarstagande. I slutet är det något i Rahims lekfullt säkra blick som påminner om Zlatan.

Fast viktigast är filmens djupt humanistisk kärna: Strax efter mordet dyker Maliks offer upp i hans cell. Först som en samvetsbelastning – vi ser en sovande Malik på sin brits med Reyeb intill – men så börjar de samtala och Malik får syner. Audiard möjliggör mer eller mindre världsliga läsningar av det som händer – men blinkningarna är tydliga.

För filmen igenom görs kopplingar mellan profeten Muhammeds och Maliks liv – inte minst i form av Reyeb som ängeln Gabriel. Och med upplösningen ger Audiard uttryck för en tro på individen som med religionen som inspiration kan höja sig över sina sociala omständigheter.

Det är inte bara fantastiskt filmskapande utan också väldigt befriande i en tid då i synnerhet denna religion får ta emot så mycket spott och spe. Så kanske kan man i Malik inte bara se en profet, utan också en märklig – men för omständigheterna välbehövlig – förebild?