Betyg: 5 av 6

Tänk er en kombination av Thoreaus Skogsliv vid Walden, Jack Kerouacs På drift och James Deanfilmen Ung rebell. En sådan brygd av ärke­amerikansk mytologi om mannens förbund med naturen, utanförskapets sanning och vagabonderandets frihet är Sean Penns film Into the wild.

Det är en bångstyrig historia, episk och storslagen. Den vill mycket: kritisera den materiella livsstilen, göra upp med ett falskt och fasadartat familjeliv, teckna en komplicerad och känslig ung mans psyke, ta oss med på ett farligt vildmarksäventyr. Och allt detta lyckas faktiskt filmen med, på något gåtfullt vis. Den är också ovanligt pessimistisk för en amerikansk mainstreamfilm. Den har varit ett mångårigt hjärteprojekt för Sean Penn; hans ställning i den amerikanska filmbranschen – och bästsäljarstatusen hos Jon Krakauers romanförlaga – har gjort den möjlig.

Ett Byroncitat inleder: ”I love not man the less but nature more”. Så tycker filmens tjugotreårige huvudperson Chris, besatt av drömmar om den orörda naturen, likt en pionjär från den amerikanska guldåldern. Theodore Roosevelts upmaning ”Go west, young man!” från förra seklets optimistiska början gäller också för denne elitstudent från östkusten i vår betydligt mindre hoppfulla tid. Chris bryter upp från en utstakad framtid, lämnar spårlöst sin förljugna familj och drar västerut.

I filmens inledning möter vi honom redan i Fairbanks, Alaska, nedanför de snöklädda White Mountains. Han promenerar rakt ut i vildmarken och ensamheten. Resten av filmen är ömsom tillbakablickar på episoder i Chris liv, som gjort att han fattat ett så självdestruktivt beslut, och ömsom skildringen av hur han överlever på en plats där det egentligen inte går att leva.

Berättelsen handskas med det nutida USA oförsonligt fast rätt trubbigt. En glimt från Bush den äldres tv-tal inför Operation Ökenstorm anger Chris avsky för ”samhället” och dess dårskap.

De enda människor som framställs positivt är outsiders: en trotsig lantarbetare, ett övervintrande hippiepar, en äldre melankoliker utanför all social gemenskap efter en tragisk förlust. Chris möter dem på sin färd genom USA och alla förälskar de sig i honom, just för att han är så oskyldig till sinnes.

Är han alltför oskyldig? Into the wild är historien om en läsande ung man som aldrig tycks ha läst Blakes Erfarenhetens sånger. Inte heller tycks han ha läst, eller uppskattat, Sartres pjäs Smutsiga händer, där det heter ”För att göra någonting måste man ha smutsiga händer.” Chris är i stället besatt av Sanningen med stort s. Människornas halvdanna värld är inget för honom. Därför blir han heller aldrig riktigt till som människa.

Hur det går med Chris drömmar om renhet och sanning låter jag förbli osagt. Men det är en gripande film, som jag hade önskat haft ett bildspråk – ett stänk Terrence Malick eller Stanley Kubrick – som kunnat motsvara berättelsens komplexitet. Nu är det för mycket National Geographic-fotografi. Men man kan inte få allt.