Betyg: 4 av 6

Av alla de spektakulära mål som Eric Cantona gjorde för sitt Manchester United under en karriär, som förärade honom fansens kärlek i så hög grad att han röstades fram som förra århundradets spelare i klubben, är det ett som sticker ut litet extra. Det är lätt att hitta på YouTube.

Cantona tar felvänd emot bollen någon meter från mittlinjen, omgiven av tre motståndare. Han fintar bort dem alla och skaffar sig på så sätt utrymme att avancera mot straffområdet. Han passar snett inåt mitten till Brian McClair, får tillbaka bollen och stöter med utsökt precision, på första tillslaget, upp den i det bortre krysset. Det är så snyggt att man blir tårögd.

Men hur reagerar han egentligen? Vad känner han? När kameran kommer nära, ser vi hur Cantona bara stannar upp och avstår från glädjeyttringar. Han vänder sig bara om, tittar sig omkring, tar in omgivningens reaktioner. Först när lagkamraterna hinner fram för att gratulera unnar han sig två långsamt uppsträckta armar.

Det ser attitydigt värre ut, denna avmätta distans till den egna prestationen i kombination med matchtröjans ständigt uppvikta krage. Men blicken i ögonen skvallrar om motstridiga känslor. Dels en stor lättnad (shit, det där blev ju riktigt lyckat), dels ett spår av skräck (hur ska jag någonsin kunna överträffa det här?).

I Looking for Eric , en småskitig och oborstad må-bra-film av diskbänksrealismens gudfader Ken Loach, spelar Cantona lui-même (som det står i eftertexterna). Han är huvudpersonens – en deprimerad brevbärare som också råkar heta Eric – låtsaskompis och livscoach. Han sprider visdomar omkring sig, ibland på franska. Han kommer med träningstips. Det finns alltid fler möjligheter än vad man tror, säger han och kliar sig i det gråsprängda skägget.

Och Cantona pratar om rädsla. Under hela karriären kämpade han med en rädsla för att inte kunna leva upp till publikens förväntningar, att inte kunna bjuda på det där lilla extra som folk hade vant sig vid. På så sätt var framgången alltid sötsur: till lika delar tillfredsställande och skrämmande. Bästa sättet att hantera rädslan och samtidigt bevara blicken för alla oprövade möjligheter var att lita till lagkamraterna.

Mer politisk än så blir inte Loach, men det går ändå inte att missta sig på budskapet. Brevbäraren Eric är hårt trängd på många fronter och ser inga lösningar. Hans båda äktenskap har kapsejsat, arbetet skänker honom inte längre någon glädje, det stökiga hemmet svämmar över av skräp som till stor del troligen är stöldgods. Hans båda styvsöner är slashasiga odågor som antingen degar framför datorn eller syltar in sig med förbrytare ute på stan. Tillvaron blir allt trängre och mörkare, panikångesten ligger ständigt på lur, och en dag dyker plötsligt en pistol upp i familjens gömställe för droger.

Hur lärorikt är det då inte att hänga med förra seklets störste fotbollshjälte! Brevbärar-Eric har ju kollegor, ett kollektiv att lita till om bara han vågar anförtro vännerna sina problem och blotta sin rädsla. Möjligheterna finns där. Och ett lag som består av rättrådiga brevbärare och fotbollsfans visar sig utgöra en mäktig kraft.

Men är detta tillämpligt även utanför sagans värld? Loach lyckas inte helt övertyga om den saken. Men om det nu absolut är någon som ska leverera pedagogiska ordstäv, är det absolut Eric Cantona.