Betyg: 3 av 6

Graham Greenes roman Brighton Rock är en av många 1900-talsromaner som inspirerats av filmen. Man kan se den som en fiffig sammansmältning av ovanlig gangsterintrig och ovanlig kärleksmelodram och med en spektakulär spelplats: badorten Brighton med sin enorma pir, en nöjespark på pålar, sin strandpromenad och sina lyxhotell – allt filmiska beståndsdelar.

Det är därför inte konstigt att boken blivit film några gånger, nu senast i regi av Rowan Joffe. Men där Greene använder filmmediet som utgångspunkt för att göra något mer än en film – en storslagen roman om det godas kamp mot det onda – förminskar den nya Brighton Rock inte bara sin romanförlaga utan också själva filmkonsten. Det hade gått att utnyttja filmens unika kvaliteter för att göra något annorlunda än romanen.

Det är fint spelat av Sam Riley och Andrea Riseborough som filmens omaka kärlekspar. Det är påkostat som det blir när BBC står bakom. Det är säkert berättat – men också mycket opersonligt. Och filmen missar romanens djup och missförstår dessutom bevekelsegrunderna hos dess huvudpersoner.

Brighton Rock är på ytan berättelsen om några medlemmar i två rivaliserande gangstergäng i vars uppgörelser två utomstående av en slump blir indragna: en naiv flicka som heter Rose och som arbetar på ett kafé, och en äldre dam som heter Ida; i boken är hon av något tvivelaktigt rykte och rätt alkoholiserad.

Som en dödande projektil in i berättelsen kommer Pinkie, i boken en tonåring som plågas av självförakt, sexualskräck och revanschism gentemot en värld som inte vill ha honom. Han är en genuint ond människa, full av hat, och hans ondska blir desto otäckare för att vi flera gånger får bevittna hur han väljer bort goda alternativ, mänsklig värme, kroppslig närhet.

Greene är tvetydig när det gäller uppkomsten av Pinkies ondska. Kanske har han blivit ond tack vare sin uppväxt som vi får veta en del om. Fast närmare till hands ligger att se honom som ett mystiskt faktum – han är ond, på samma sätt som Ida är god. I boken bestämmer hon sig för att bekämpa Pinkie och försöka rädda Rose från honom – paradoxalt nog vill hon rädda Rose från den kärlek Rose känner för honom – och hon vill det just för att hon är god. I filmen däremot är Ida mest hämndlysten; Pinkies gäng har dödat en älskare till henne och hon riskerar att förlora en anställd som hon tycker om.

Helen Mirrens Ida är kontrollerad och kylig, en medelklasskvinna som driver ett kafé, till skillnad från romanens slitna, vilsna Ida, lite alkoholfet och sentimentalt lagd, men under ytan med en järnvilja och ett hjärta av guld. Idas resoluta kamp kommer i romanen helt oväntat, en sådan person som hon borde inte bete sig som hon gör.

Det är Greenes styrka, här som i så ofta, att låta en person överraska läsaren. Människor är förmer än vid första påseendet, blir kontentan, men Helen Mirrens skarpt utmejslade Ida förmedlar inte detta. Hon är mest en arg skolfröken som inte tolererar en rubbad ordning i klassen.

Romanen utspelar sig på 30-talet, filmen däremot rekonstruerar ett 60-tals-Brighton med kortkorta kjolar och mods på skoter. En scen med mods och rockers som bråkar med varandra på strandpromenaden – och som blir bakgrund till ytterligare ett av Pinkies våldsdåd – visar med sin historiska kosmetik bara det ihåliga i denna tyvärr föga sevärda Brighton Rock. Läs istället romanen. Den har kommit i svensk nyutgåva lagom till filmen.