Betyg: 4 av 6
Bilderna av fjärran minoritetskulturer liknar i svenska medier vanligen antingen pedagogiska faktablad som visar att ”så här lever man på andra sidan jordklotet och det är annorlunda men precis lika bra som vårt levnadssätt” – eller färgstarka, lite romantiskt suddiga, vykort som visar hur ”otroligt häftigt, sant och nära Naturen och Ursprunget man lever på andra sidan jordklotet”. Båda framställningssätten känns lika falska och lika neurotiskt politiskt korrekta och därför är ”Whale rider” ett välkommet inslag på den svenska biorepertoaren.
Filmen är gjord av Niki Caro och handlar om maorikulturens plats i det moderna nyazeeländska samhället, en problematik som skildras ur en elvaårig flickas perspektiv. Pai föds in i en tillsynes orubbligt könskonservativ tradition enligt vilken hennes tvillingbror, såsom varande manlig frände till den mytiske valryttare som i tidens begynnelse grundade maoristammen, skulle ha blivit näste hövding. Pai får skulden för att modern och brodern dör under förlossningen och folket därmed hotas av utrotning. Hennes far försvinner utom sig av sorg till Europa och hennes farfar hövdingen vägrar befatta sig med henne. Den gamles hjärta veknar dock och förhållandet mellan Pai och farfadern blir med tiden varmt och innerligt – tills den dag då hon visar intresse för saker som hör männens värld till: krigskonst, ledarskap och åkallan av gudarna.
”Whale rider” är något av en exotisk Ronja-variation, där den yngre generationens uppror mot den äldre blir enda sättet för en kultur att leva vidare i en ny tid – och där kärleken mellan far och dotter till slut segrar över fördomar, styvnad stolthet och bakåtsträvan. Niki Caro räds varken att kritisera könsdiskriminerande traditioner eller framhäva människans behov av historisk förankring – och det är just denna nyansrikedom som skiljer filmen från gängse mediebilder av minoritetskulturer.
Men ”Whale rider” är också så mycket mer än en politisk inlaga: det är en sällsynt fotogenisk saga om mod och magi, uppfriskande barnsligt trots och välbehövlig vuxen tröst. Via ett bildspråk så vackert att det tangerar det kitschiga tar oss Niki Caro till en värld – på andra sidan jorden och djupt under havets yta – som både barn och vuxna lär fascineras av.
noje@svd.se
