Betyg: 5 av 6
För tjugofem år sedan fick Peter Greenaway sitt stora genombrott med långfilmen Tecknarens kontrakt, en fyndig historia om en konstnär i barockens England som tror sig överlista Makten men faller på eget grepp: en grym moralitet om individens och konstens nederlag, berättad med enastående bilder och en språklig virtuositet som förde tankarna till Englands erotiskt frispråkiga restoration drama.
Med sin film Nattvakten gestaltar Greenaway en liknande tematik, fast här handlar det inte om ett uppdiktat konstnärsöde utan om ett verkligt: den holländske målaren Rembrandt van Rijn, hans ställning som Amsterdams mest uppburne målare och de olyckor som drabbade honom i medelåldern. Greenaway tolkar målarens fall från de mäktigas gunst som ett resultat av hans sanningslidelse. 1642 målade han sin största duk, Nattvakten (den finns numera på Rijksmuseum) på uppdrag av Amsterdams borgare. Motivet var stadens uppsluppna milis som såg till att invånarna kunde sova tryggt om natten. Men målningen, menar Greenaway, är en intrikat rebus, möjlig att avläsa för samtiden men dold för oss idag.
Greenaway återskapar målningens underliggande innebörder, med en fantasifull och intelligent konspirationsteori som får Dan Brown att te sig som en tafflig skolpojke. Han gör Nattvakten till en tidig version av Zolas stridsskrift J’accuse där författaren anklagade ett helt samhälle för lögn och maktfullkomlighet. Läser man målningen rätt ser man hur Rembrandt skildrar Amsterdams borgare som en samling intriganta uppkomlingar som förlustar sig på barnbordeller och lönnmördar varandra. Det för oss så förfinade Holland på 1600–talet blir ett samhälle där ett fåtal giriga hänsynslöst kränker flertalet, framför allt kvinnor och barn. Den andligt upphöjda atmosfären i det holländska måleri vi lärt oss att älska får i Greenaways tolkning av Nattvakten sin grymma – och sanna? – frånsida.
Denna svartsynta historielektion har blivit en överdådig film: ett inkännande konstnärsporträtt, en iskall och spännande detektivhistoria, en grym skildring av ett familjeliv i upplösning, en sensuell orgie i ting och stoffer. Men vi får också en konstteoretisk föreläsning. När Greenaway låter borgarna kritisera den färdiga Nattvakten för att vara frånstötande och sluten, en teater som hålls samman uteslutande av de avbildade aktörernas kommunikation med varandra och inte med åskådaren – tittar vi på Nattvakten upptäcker vi snabbt att ingen i målningen tittar tillbaka på oss! – visar han samtidigt hur Rembrandt föregriper filmmediet och dess magiska självtillräcklighet. Nattvakten liksom vår tids filmer griper in i verkligheten genom att vara en annan värld än den vi befinner oss i.
Till sist handlar Peter Greenaways Nattvakten om konstens frihet på bekostnad av konstnärens ofrihet. Och som sig bör när ämnet är Rembrandts är det årets vackraste film!
