James McAvoy i rollen som Idi Amins husläkare samt presidenten själv spelad av Forest Whitaker.
Betyg: 5 av 6
Idi Amin, Ugandas ökände diktator under åtta år på 70-talet, hade en säregen faiblesse för Skottland, som han tyckte borde befrias från brittiskt styre precis som de forna kolonierna i Afrika. Under sin tid vid makten, då hundratusentals ugandier fick sätta livet till, hände det att den nästan två meter långa och 110 kilo tunga presidenten drog på sig en kilt och beordrade sitt husband att framföra några traditionella skotska melodier under högtidliga former.
Åtminstone enligt Last king of Scotland, som är en spelfilm och ingen dramadokumentär. Å andra sidan har både regissören Kevin MacDonald (Touching the void) och Giles Foden, författaren till den litterära förlagan, varit måna om att porträttet av Amin och hans skräckvälde ska ligga så nära sanningen som möjligt. Det gäller inte bara faktakollen, hela filmen är inspelad på plats i Uganda och har en snygg 70-talspatina med den rätta färgskalan, musiker som Tony Allen på ljudbandet och en konstant hög puls.
Huvudpersonen, den nyutexaminerade skotske läkaren Nicholas Garrigan, är uppdiktad men löst baserad på en av Amins närmaste rådgivare. Att Nicholas Garrigan åker till just Uganda för att jobba som biståndsarbetare är en ren slump, och han fattar inte att militären har genomfört en statskupp förrän han kommer dit. Eftersom doktor Garrigan är mer intresserad av kickar än biståndsarbete ser han inte det som något negativt, och tack vare den uppsluppna stämningen får han ragg redan på bussen till missionsstationen.
Nicholas Garrigan är en oerhört effektiv huvudperson – en slags sinnebild för den genomsnittliga västeuropéns relation till Afrika (det vill säga nästan obefintlig, möjligen romantiserande och antagligen nedlåtande). Och det är väl därför det känns så naturligt att se hela händelseförloppet genom hans ögon. Väl i Uganda suger Nicholas i sig alla exotiska intryck som vilken charterresenär som helst, och när Idi Amin kommer till byn med sin propagandashow är han mer än nöjd över att få bevittna denna exotiska världshändelse från första parkett. ”Du tänkte väl att du skulle komma hit och leka med infödingarna” som Amin säger mot slutet, när deras relation har blivit minst sagt frostig.
Nicholas blir nämligen hastigt och lustigt och av en ren tillfällighet presidentens husläkare, vilket ska visa sig innebära ”närmaste rådgivare, den enda jag litar på” – inledningsvis. Amin tycker det verkar festligt att ha en skotte i den innersta kretsen. Nicholas Garrigan i sin tur är för grön för att inse att han är ute på djupt vatten, och antar efter några ögonblicks samvetskval detta tjusiga erbjudande: Jämfört med en liknande karaktär, den unge könlösa läkaren i Rwanda-dramat Shooting dogs, är Nicholas Garrigan uppfriskande mänsklig. Eftersom hans enda politiska kompass består av hatet mot britterna får han ganska snabbt blod på händerna.
James McAvoy som spelar honom är i bild nästan hela tiden och gör en strålande insats, men Forest Whitakers prestation överskuggar allt. I hans gestalt blir Idi Amin ett karismatiskt, manipulerande, skämtande, oberäkneligt, maktgalet barn med en våldsamt eskalerande paranoia – en så här helgjuten skildring av galenskap har man knappt sett sedan Jack Nicholson pratade med gengångare i The shining. Whitaker är precis så skrämmande och grandios som Idi Amin själv måste ha varit, och det är i högsta grad obehagligt att möta honom så här öga mot öga. Och på samma gång oändligt fascinerande.
