Betyg: 6 av 6

Det finns ett brutalt enkelt svar på frågan om varför alla dessa äktenskap och förhållanden havererar överallt och hela tiden: folk väljer fel partner. Det är lätt att säga och lätt att se, åtminstone efteråt. Men det fanns ju en tid då i början, när förälskelsen var daggfräsch och allting verkade så rätt, när attraktionen tog andan ur en och lusten bubblade.

Problemet är att det där är kemisk manipulation, ett övergående rus, inte mycket att bygga ett liv på. Förälskelsen räcker inte. Förälskelsen är biologins lömska krigslist för att den bräckliga mänskligheten överhuvudtaget ska föröka sig. Baksmällan blir inte sällan förödande.

Den svaga, otillräckliga kärleken är ett påfallande frekvent motiv i den samtida, något yngre amerikanska romanen. Vi kan iaktta det hos väsensskilda författare som, till exempel, Gary Shteyngart, Sam Lipsyte, Adam Ross och James Hynes. Omvärldens tryck är för kraftigt, vardagsfriktionen för hård. Obönhörligt maler rutinens kvarnar passionens glittrande ädelstenar till grått grus.

Blue Valentine börjar med en bortsprungen hund. Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) lever med sin dotter i en sliten kåk i utkanten av någon sorts mindre tätort i Pennsylvania. Och nu är hunden alltså bortsprungen, vilket inte bådar gott. Stämningen är tryckt, det görs förebråelser. Han och hon är trötta, både i största allmänhet och på varandra. De är besvikna och irriterade, men återhållsama av hänsyn till dottern.

Plötsligt ser vi hur en mer energisk och upprymd Dean söker jobb på en flyttfirma. Tittar vi noga, ser vi att bilderna nu har en litet annan kvalitet, mindre grynig, och att färgskalan har vridits åt det mer mättade hållet. Snabbt inser vi att vi befinner oss i ett tidigare tidsskede, att filmen alltså rör sig fram och tillbaka mellan ett före och ett efter den fatala sprickan i äktenskapet. Vi följer alltså både förälskelse- och söndringsfasen parallellt. Vi ser förfärande tydligt hur det som en gång, i en viss given situation, var så fantastiskt rätt i ett senare skede blir så förödande fel.

Den unga Cindy är söt och ambitiös, vill utbilda sig, göra något av sitt liv, kanske bli läkare. En sadistisk hustyrann till pappa och en egoistisk gris till pojkvän snävar in hennes tillvaro och håller henne tillbaka. Pojkvännen klarar inte av eller struntar bara i att dra sig ur i tid, vilket tvingar Cindy att boka tid för abort. Hur härligt är det då inte att Dean faktiskt finns där för henne? Just där och då är han perfekt.

Han är en drömsk romantiker, charmig och intensiv i sin uppvaktning, som inget hellre vill än att älska sin kvinna och bära henne i sina armar genom livets hårda hinderbana. Och han fullkomligt dyrkar henne, sjunger för henne, tar emot duktigt med stryk för henne utan att beklaga sig. Han är precis vad hon behöver.

Men tiden går, rutinens kvarnar börjar mala, och till slut är det inte längre lika charmigt med bara stjärnögd uppvaktning. Cindy vill fortfarande utvecklas, medan Dean nöjer sig med ett enkelt jobb för försörjningens skull och tvåsam trivsel ute i stugan. Han gör ju allt för henne, ställer alltid upp med stöd och uppmuntran, kan inte begripa varför hon numera är så missnöjd.

Och när han känner sig oälskad, dricker han litet mer än han borde, blir litet självömkande och klängig, tigger om den kärlek han tycker sig förtjäna, vilket går henne hårt på nerverna och spär på hennes missnöje ytterligare. Hon är klar över hans goda sidor men kan inte älska dem, även om en del av henne kanske skulle vilja. Relationen går in i en ond spiral av ömsesidig och stegrad frustration. Deans initiativ till en romantisk helg på motell utvecklas inte enligt avsikt.

Blue Valentine är en otäckt klarsynt romantisk tragedi, intelligent konstruerad och utsökt välspelad. Det finns en scen i ett kök där Michelle Williams vibrerar, nästan hoppar av fysisk motvilja inför Ryan Goslings desperata försoningsförsök, samtidigt som hon inser att hon blir tvungen att ensam hålla i yxan. Det är det starkaste som har visats på en duk på mycket länge.