Betyg: 4 av 6

Den som besökt ett koncentrationsläger har säkert lagt märke till att de ofta legat nära vanlig bebyggelse - ibland till och med inom synhåll.

Den här filmen, som bygger på boken med samma namn av John Boyne, handlar om 8-åriga Bruno, som bor i Berlin på 1940-talet. En dag blir hans pappa SS-officeren befordrad och får ett nytt jobb på landet, där familjen ska få eget fint hus med trädgård. Vad pappas jobb går ut på är det ingen som säger.

Bruno som är en nyfiken pojke men också ganska uttråkad av den oväntat instängda tillvaron i det väl bevakade huset ser en dag genom sitt sovrumsfönster något konstigt. En bondgård, tror han, där bönderna är klädda i randiga pyjamaser. Han lägger märke till fler konstigheter. En dag smiter han genom skogen iväg till ”bondgården” där han på andra sidan ett taggtrådsstängsel ser en pojke i sin egen ålder klädd i ”pyjamas”. Schmul och Bruno börjar prata.

Boken och filmen kallas ”en sorts saga”. För det här är en påhittad historia. Lägret är alldeles för dåligt bevakat för att verka realistiskt. Men filmen gör inte anspråk på realism. Budskapet är ett annat, att inte godta vad vuxna säger utan att ta reda på sanningen själv.

David Thewlis som spelar Brunos far och lägretskommendant är inget nazistmonster av klassisk modell. Tvärtom är en vänlig äkta make och omtänksam far. Bruno vill i det längsta tro att det han sett inte är sant och att hans pappa inte är ansvarig.

Det är synd att den här filmen är barnförbjuden. För trots det chockartade slutet är detta en film som handlar om och främst vänder sig till barn med frågan: vad skulle du ha gjort? Utan att för den skull låta någon vuxen gå fri.