Betyg: 3 av 6

Björn Kjellmans Oskar påminner en del om den roll Clint Eastwood spelar i Gran Torino. Oskar är en surmulen enstöring som går omkring och morrar otidigheter till sina grannar i huset nära Karlaplan i Stockholm. Han ogillar kraftigt vad han uppfattar som accelererande normupplösning i samhället, och särskilt kritisk är han till invandring. I lägenheten där han bor ensam med papegojan Palle har han en stadig gallergrind som håller oönskade medmänniskor på avstånd. Och med extra obehagliga individer i åtanke har han införskaffat en rejäl revolver som han sticker in i kostymbyxornas linning när han tar sig en mopedtur ute på stan.

Och till en början är det onekligen spännande att följa Kjellman i arbetet, att iaktta hur han med skickligt applicerad humor i exakt avvägda doser faktiskt lyckas andas något som liknar liv i denna hårt schabloniserade fåntratt och hitta mänskliga drag bland alla hjärnspöken och tankemässiga tics. Det är faktiskt imponerande och litet rörande.

Problemet är att berättelsen om Oskar saknar såväl konturer som dynamik. Den faller sönder i en räcka sketcher och tablåer som inte nämnvärt varierar filmens egentligen enda motiv: hur Oskar knasar till saker och ting närhelst han interagerar med omgivning och samtid. Istället för intrig finns här en lam ursäkt som inbegriper en ond politiker och en god hora. Att Oskar till slut finner anledning att dra sin revolver är ingenting som följer någon annan logik än knasighetens.

Drama eller komedi? Frågan om genrebestämning är inte fullt så intressant som det kanske kan låta. Det verkliga mysteriet är hur summan av beståndsdelarna till slut kunde bli så liten.