Ingen av de senaste femtio årens måleriska giganter lånar sig så väl till en romantisk konstnärsmytologi som Jackson Pollock. När han omkom i en troligtvis självförvållad bilolycka 1956 hade han under sina sista tio år åstadkommit det mest anslående måleriet i den amerikanska 1900-talskonsten, ett måleri som både avvisade bilden och samtidigt upprättade en unik pakt mellan målaren och färgen-formen: action painting. Färgen droppades och spilldes över de ofta mycket stora dukarna i komplexa och samtidigt rytmiska figurationer som kan tyckas slumpartade. Själv avvisade Pollock slumpen, på samma sätt som jazzens improvisationsmusiker alltid gjort det. Konst må vara en omedveten process men därför inte slumpartad, menade Pollock.
De sista femton åren av Jackson Pollocks liv har nu skådespelaren Ed Harris gjort till film. Här berättas om målarens livsavgörande möte 1941 med kollegan Lee Krasner och deras konfliktfyllda äktenskap, om stödet från Peggy Guggenheim och kritikern Clement Greenberg (”paint is paint, surface is surface - that is all they should be”) och om Pollocks ”fynd” av sin unika droppmålningsteknik 1947, och om hans genombrott i slutet av 40-talet på New York-galleriet Betty Parsons. Här berättas om konstnärens alltmer ökande alkoholberoende och desperation inför konstlivets intriger, genikult och idoldyrkan, och om den fatala bilolyckan nära hemmet på Long Island 1956 där konstnären inte bara körde ihjäl sig själv utan också en ung flicka. Ed Harris, kusligt porträttlik, spelar själv Pollock. Filmen är uppbyggd på korta scener, dramatiska - men också lyriska - accenter som ger målarens liv och karriär i notatform utan att egentligen ha ambitionen att tränga in i konstnärens innersta. Och det tillhör denna ibland något fyrkantigt berättade films förtjänster att den bevarar en respektfull distans till sitt objekt. Målaren förblir en gåta. Harris varken sentimentaliserar eller psykologiserar, vi är befriande Hollywoods utlevelseestetik och primitiva psykologi.
Tyvärr möter vi aldrig de verkliga Pollockverken i filmen - jag antar att de av rättighetsskäl inte kunnat avbildas i denna lågbudgetproduktion. Följaktligen saknas här hans konsts magi (i den mån den någonsin kan förmedlas via reproduktioner). Men vi får veta en hel del, inte minst om Pollocks relation till sin Arizonafamilj, bröderna som beundrade den geniale bror de aldrig förstod. Och om den färgstarka Lee Krasner - med återhållen intensitet framställd av Marcia Gay Harden - som lyckades hålla Pollocks självdestruktivitet stången, kanske till priset av sitt eget konstnärsskap. Som levnadsteckning i lättfattlig form är Ed Harris film hedervärd. Men vill man komma nära Pollocks konst duger den inte. Har man inte tillgång till Ellen Landaus oöverträffade Pollockmonografi från 1989 kan man läsa Ulf Lindes insiktsfulla lilla improvisation i boken Spejare från 1960. Här betonas lättheten och friheten i Pollocks konst, en sida som riskerar att komma bort i filmens skildring av äktenskapliga uppgörelser, alkohol och konstnärsångest.
