Vertikala förflyttningar är grejen här: snabb och effektiv hantering av nivåskillnader i samband med flykt undan horder av tungt beväpnade robocops och den hämndlystna hustrun från helvetet. Gravitationen är en nyckelspelare.
Först handlar det om vanliga enkla trappor, balkonger och plåttak i ett dystopiskt, framtida Australien, kallat Kolonin. Regnet strilar ständigt över den namnlösa staden, vars neonupplysta förfall för tankarna till Ridley Scotts Bladerunner.
Efter en snabb transport genom jordens inre till ett mer sofistikerat London (en vertikal förflyttning som heter duga) fortsätter äventyret bland upphöjda motorvägar, där fordonen håller sig på spåret genom elektromagnetism, och sedan vidare i högteknologiska skyskrapor som erbjuder hissnande hissfärder genom stålblanka schakt. Colin Farrell susar uppåt och neråt och framåt, ständigt på flykt, med en hetlevrad brunett vid sin sida och en annan i sina hasor, den senare med mordiska avsikter.
Men vem är han själv? Det finns olika uppgifter om det. Antingen är han Doug Quaid, en missmodig medelmåtta som har nappat på en annons från bolaget Rekall, som erbjuder spännande upplevelser och minnen genom kreativ neurokemi, eller också är han Hauser, en hårt drillad agent eller möjligen dubbelagent vars medvetande har blivit manipulerat så till den grad att han verkligen tror att han är Quaid.
I så fall har han en central roll i ett smutsigt spel mellan makthavare och rebeller. I annat fall är det vi ser bara hans köpta hallucinationer.
Total recall, som bygger på en novell (som filmatiserades redan 1990 av Paul Verhoeven) av Philip K Dick, håller länge bägge alternativen öppna. Betraktaren kan fritt pendla mellan nivåerna, vilket framkallar kognitiv svindel. Filmen är berömvärt sammanhållen, visuellt och tematiskt. Och Kate Beckinsale är rätt formidabel som furiös actionstjärna.
