Kan man köpa kärlek? Klart man kan. Se bara hur den senaste James Bond-filmen har tagits emot långt innan någon enda människa faktiskt har sett den, alla dessa oblyga spaltkilometer med förhandspublicitet. Här är det specialregler som gäller, när James Bond är i antågande skrivs det till och med flersidiga kulturartiklar om produktplaceringens ädla konst.

Sedan har vi associationsrättigheterna; alla dessa bilar, klockor, öl- och läskmärken och bara gud vet vad som nu mot fet betalning kopplar sin marknadsföring till filmen i en omfattning som i sig blir ett ”fenomen” som genererar ytterligare publicitet kring publiciteten, som alltså är köpt. En av poängerna med just Bond var ju, trots allt, att just hans preferenser beträffande den omhuldade lyxkonsumtionen var hans egna och inte till salu. Det är bara så man kan förbli en stilbildare istället för en oljig krängare av diverse statusbling.

Och någonstans i denna medieturbulens finns alltså själva filmen, och en het åtrå efter folkets kärlek. Man har ju investerat så tungt. Skaffat en prestigeregissör med oscarianska meriter, minsann. En hyllningskör är beställd.

Det börjar lovande. Bond jagar skurk – spelad av Ola Rapace – per motorcykel ovanpå och genom stora basaren i Istanbul, en jakt som avslutas med grävskopemanglande av en mängd produktplacerade småbilar och nävkamp ovanpå ett tåg i full fart. Det är traditionell, välgjord, höggradigt pulshöjande action. Även en scen som utspelar sig högt uppe i en skyskrapa i Shanghai, där rörlig reklam i megaformat reflekteras i oräkneliga glasrutor och skapar en hallucinatorisk, viskös kvalitet, är mycket snygg.

Men när Bond jagar en annan skurk – spelad av Javier Bardem – genom Londons tunnelbana, guidad av ett ungt datorsnille via öronsnäcka, är handlaget tungt och trögt. Här blir Bond utskåpad av, exempelvis, Bourne-filmerna, där man hanterar den här sortens hårt uppklippta sekvenser med virtuos briljans. Och transportsträckorna mellan våldsutbrotten är dessutom mardrömslikt utdragna excesser av svårmodigt prat. ”Skyfall” går i mål bara ytterst knappt under två och en halv timme. Ack, vilka underverk en flink sax kunde åstadkomma här.

Det myckna pratet handlar i stor utsträckning om åldrande kontra ungdom, traditionell spionverksamhet medelst skjutjärn och skumma förehavanden i gränderna kontra diskret tangentknappande i svala kontor. Det sägs att det är nya tider nu, att Bond och hans metoder är förlegade. Dessutom är han sliten. När han ska ut i fält och jaga skurk, klarar han inte testerna, vare sig de fysiska eller psykiska. Egentligen skulle han pensioneras, men chefen M, i vanlig ordning spelad av Judi Dench, förfalskar resultaten och skickar iväg honom i alla fall. Är hon att lita på?

Detta är en central fråga i ”Skyfall”. Förtjänar hon Bonds obetingade lojalitet? Ser hon likt en god mor till hans bästa? Har hennes omdöme börjat svikta? I vår nya sköna värld, där information är lika dödlig som kulor, förefaller både Bond och M hjälplöst bortkomna. Ingen av dem förstår det mest elementära om nätsäkerhet. Hon klickar glatt på den mest uppenbart suspekta popup man kan tänka sig.

Ministrar och byråkrater kräver M:s avgång när namnen på hemliga agenter läcker ut på nätet. Den informationsläckande skurken tycks också drivas av personlig antipati mot just henne. Går hennes skinn att rädda, är Bond mannen som ska göra det? Och är det i så fall gamla beprövade våldsmetoder som besegrar ny teknologi?

Jag kan inte svara, det finns inga svar. Men ”Skyfall” utmynnar snarare i diffus uppgivenhet än i eftertänksam mångtydighet. När Daniel Craig nu för tredje gången gör Bond, är vilsenheten påtaglig och alarmerande. Bond har helt enkelt tappat stilen. Han går på casino utan att spela. Allt leklynne är borta. Han är gammal, trubbig och mycket trött.

Sluttexterna meddelar, icke desto mindre, att James Bond återkommer. Ja, han har ju läsk och öl att sälja. Pension vore det enda värdiga.