Ibland känns betyg och prickar överflödiga, för att inte säga futtiga. Koreanen Kim Ki-duks nya film är rätt och slätt ett mästerverk. Hans filmer har, oavsett var och när de utspelar sig, ett gemensamt drag av andlig myt. De innehåller också ofta utstuderat våld. Filmen Ön, en saga om en vattendemon som förälskar sig i en nutida fiskare och hämnas när han sviker henne, hade så otäcka scener av folk svimmade när den visades i Venedig. Livets hjul var däremot en överjordiskt vacker hyllning till ett asketiskt liv i buddistisk anda helt utan våld. Samaritan girl, som snabbt försvann från repertoaren, om att till synes meningslöst offra sig, hade återigen våldsamma scener. I Kim Ki-duks värld tycks det vackra inte kunna existera utan det grymma.
Våldet har med säkerhet skrämt bort publiken. I nya filmen är våldet nedtonat, även om det också finns med, men borde inte hindra någon från att se denna trollbindande kärlekshistoria. Järn 3:an är alltså en golfklubba som man slår långa, men inte de längsta slagen med. Slår man bollar mot någon på nära håll kan de bli de dödande. Och det är något som de två manliga rivalerna om filmens kvinna använder sig av.

Den unge Tae-suk lever på att ta sig i in andra människor hem. Han hänger upp reklamlappar på dörrarna och är reklamlappen kvar dagen därpå, det vill säga ingen hemma, dyrkar han upp låset till lägenheten eller villan och gör sig hemmastadd. Äter, sover, tvättar men reparerar också trasiga hushållsapparater som tack.
En dag när han tar sig in i en dyr villa upptäcker han inte att kvinnan i huset, Sun-hwa, grovt misshandlad finns kvar. Osedd följer hon länge hans förehavande. När den äkta mannen kommer hem och slår på nytt, lämnar hon huset och följer istället med Tae-suk på hans motorcykel. Tillsammans tar de sig sedan in i olika hem och prövar olika sorters liv - hos en boxare, en fotograf, en fattig änkling, ett par som lever traditionellt koreanskt liv. Under resans gång växer kärleken mellan dem långsamt fram utan att ett ord yttras. Deras sätt att kommunicera sina känslor är att ta foton av sig själva i de olika hemmen. Tillsammans gör de en livsresa mot inre frid och försoning som också har outtalade förbindelser med deras tidigare liv.

Det är naturligtvis bara en tidsfråga innan de ska åka fast och den rasande och övergivna äkta mannen utkräva hämnd. Inte ens då yttrar de två ett enda ord. Och här tar filmen plötsligt en närmast övernaturlig vändning, där Tae-suk utvecklar gränsupplösande färdigheter och tystnaden övergår i osynlig kommunikation mellan de älskande. När frasen ”jag älskar dig” äntligen yttras är den inte menad för personen den riktas mot. Kim Ki-duk lämnar alla enkla förklaringar därhän. Publik får göra sin egen tolkning av om kärlekens makt är dröm eller verklighet.