När nu Steven Soderbergh insisterar på att följa upp sin egen överflödiga uppföljare till sin egen uppdaterade variant av en buddy movie à la Rat pack, Ocean‘s eleven, ser jag ingen annan råd än att själv leverera en uppföljare till min egen recension av Ocean‘s twelve från september 2004. Detta är nämligen ännu ett sorgligt exempel på ett småäckligt resursslöseri och ett beklagligt uttryck för ett svårförklarligt upprepningstvång.

Det fanns, trots allt, någon sorts fog för och poäng med Ocean‘s eleven. Den plojiga intrigen var snarast en spexbetonad och demonstrativt skruvad ursäkt och upphängningsanordning för snygga människor i snygga miljöer och mycket muntert nojsande och skojsande inom det stjärnspäckade grabbgänget. Det var förvisso inte oförglömligt på något sätt, men det bubblade och sprakade. Och det var rätt kul.

Men en uppföljare? Det blev bara uppstekta rester och en löjligt överarbetad intrig som inte längre kunde ursäkta någonting alls. Att sedan följa upp också uppföljaren, är antingen galet dumdristigt eller också bara dumt.

Allt bubbel är nu borta. Det enda som återstår är en åbäkig intrig som förbrukar allt syre. En osympatisk kasino- och hotell­ägare i Las Vegas – var annars? – ska blåsas på pengar och diamanter; grabbarna sätter hjulen i rullning och sedan snurrar dessa på till dess att filmen tappar styrfart och stannar.

Ytterligare ett par stjärnor, Al Pacino och Ellen Barkin, har rek­ryterats till den redan tidigare så namnkunniga ensemblen, men också de reduceras till statister i skuggan av intrigens tunga maskineri. Var och en river liksom hastigt men inte särskilt lustigt av sin ”gubbe” för att sedan burdust schasas av scenen. Av ensemblespel märker man inte ett spår. Så mycket talang, så litet av magi.

Det enda existensberättigandet för en film av det här slaget är att den är bländande, gjord till synes utan ansträngning. När den framstår som hårt arbete, återstår mest bara leda.