Betyg: 5 av 6
Alejandro González Iñárritu och manusförfattaren Guillermo Arriaga är konsekventa. Babel, deras tredje film tillsammans, är lite som en lyxversion av föregångarna, Älskade hundar och 21 gram. Än en gång undersöker de slumpens tvära kast med en handfull människor och, som titeln antyder, deras kommunikation med varandra. Och bristen på sådan.
Den här gången har karaktärerna, precis som torn-ingenjörerna i Första Mosebok, spritts över världen. Visuellt är det ett lyckat drag. Iñárritus kamerateam har fått breda ut sig och utmanar närapå Christopher Doyle i genren storslaget, känsloladdat filmfotografi. Bilderna, från Marocko, Japan och Mexiko, tillåts flyta ut och bli till visuella vilopauser när det behövs. Lugnet går igen i berättandet; Babel är mer lättläst än den vildsint korsklippta 21 gram. Den utspelar sig under två dygn och känns, trots sina raffinerade förskjutningar, nästan linjär.
Richard och Susan (Brad Pitt och Cate Blanchett) har flugit över hela jorden för att vara ensamma och konfrontera sorgen över ett förlorat barn. Men allt som händer i Marocko är att de beställer in samma kycklingcouscous som hemma. I San Diego väntar deras två lintottar och den mexikanska nannyn Amelia som har tajt om tid för att hinna till sin sons bröllop på andra sidan gränsen. Här finns filmens röda tråd tydligast formulerad: Västvärldens, läs USA:s, snedvridna vi-och-dom-perspektiv.
Den tredje historien existerar så långt från Marockos landsbygd man kan komma – i centrala Tokyo – och känns apart i positiv mening. Den döva tonårstjejen Chieko är en frustrerad känsloboll som provocerar allt och alla för att slå hål på sorgen över sin döda mamma.
Så är den orimliga katastrofen plötsligt ett faktum; två herdepojkar leker med ett gevär och Susan träffas i axeln när turistbussen passerar i en otillgänglig öken. Beskjutningen tolkas snabbt som en terrorattack.
Iñárritu balanserar i några scener på gränsen till att bli pamflettartad, nästan manipulativ, men scenariot känns, tyvärr, ändå alltid rimligt. Babel är stark, vacker och bitvis brutal, men framförallt är det ömsintheten, den som genomsyrar filmen, som dröjer sig kvar efteråt. Det går inte att ta miste på att allt vi ser har tagit vägen via filmskaparnas hjärtan.
