Betyg: 3 av 6

Ny italiensk film i Sverige hänvisas nästan uteslutande till årliga minifestivaler frekventerade av samma specialintresserade klientel år efter år. Det ska till en mycket uppmärksammad filmatisering av en mycket uppmärksammad bok som Roberto Savianis Gomorra för att en reguljär premiär ska komma till stånd. Eller, aningen förvånande, Augustilunch i Rom; en varm komedi om åldringsvården.

Gianni, övertygande spelad av regissören själv, är närmare de sextio och arbetar i det närmaste heltid med att sköta sin skröpliga men mycket fåfänga gamla mor i deras gemensamma lägenhet. Av olika anledningar får han under några mycket heta augustidygn ytterligare tre åldriga damer på sin hals. Trots att han själv lider av lätta hjärtbesvär går han motvilligt men mäkta pliktskyldigt in för sin uppgift som vårdare, kock och medlare i diverse konflikter. Han inhandlar matvaror, lagar avancerade måltider, bäddar sängar och flyttar ständigt lägenhetens enda tv mellan de gnabbande tanternas rum. Inte ens när han spetsar kamomillteet med tabletter får han en lugn natt, eftersom den partysugna 80-åringen Marina då rymmer ut på krogen för att röka och dricka i fred.

Det är en stillsamt komisk liten hyllning till livet som inte tar slut bara för att brösten hänger och man får rabatt teatern, spårvagnen och hos frisören. Möjligen är filmen tänkt som en hyllning till hemvården av våra kära gamla föräldrar samt deras kusiner, mostrar och bekanta. I den ombonade hemmiljön, förstår vi, ges rum åt glädje, njutning och vänskap. Jag hade hellre varit utan det budskapet, som lite väl tydligt förmedlas i en annars ömsint humoristisk samtida bagatell från ett land vi alltför sällan ser skildrat på bioduken.