Betyg: 6 av 6

Måns Månssons dokumentär om Uppsalas landshövding Anders Björck inleds i ett storkök. Medan vi på engelska hör introduktionen av en person – att döma av adjektiven en viktig person på väg att få en utmärkelse – skrapar kökspersonalen av gammal mat och stoppar tallrikar i disken. Det är talande för en film som inte fångar de potentiellt spännande händelser politiken ger upphov till, utan hellre maskineriet bakom dem.

Med gudomligt svartvitt foto av ett slag som sällan ses på bio längre följer Månsson Björck kring tiden för Uppsalas Linné­jubileum. En hektisk period för landshövdingen, till vars uppgifter det hör att vara en slags pr-man för regionen. I H:r Landshövding finns inget utrymme för privatpersonen Björck – det närmaste vi kommer är när han mot slutet av filmen rastar sin hund framför Uppsalas slott. Han sitter i möten – långa möten där en stillastående kamera dokumenterar hur tre herrar i kostym koordinerar sina kalendrar för de närmaste månaderna – klipper band, åker bil, talar i telefon och äter lunch.

Filmen fångar de små ögonblicken som ligger bakom foto­tillfällena. Det japanska kejsar­parets besök i Uppsala under Linné­firandet var det största som hänt staden på länge och en succé eftersom kejsaren spontant valde att läsa en egenkomponerad dikt.

I Månssons film får vi inte se mer av detta än hur kejsarens plan taxar ut från Arlanda och, i en oerhört lång sekvens filmad på ett trist kontor, höra om detaljerna från besöket i ett samtal mellan en nöjd Björck och hans kollega.

Vad är det då som gör H:r Landshövding så fruktansvärt bra att jag njöt mig igenom visningen? Först och främst ligger nyckeln i Månssons känsla för ­fotots kvalitet. Det är mörkt och grovkornigt. När bilden, långsamt, tonar ner i vissa sekvenser ligger Björcks kritvita skjortkrage kvar som inbränd på duken.

I andra sammanhang fångar fotot bara konturerna av det vi ändå genast känner igen – som kungen och Carl Philip.

Men den här känslan ligger allra mest i klippen. Alla dokumentärer som bygger på att man följer en person under lång tid skapas på klippbordet och Månsson har rytm: En lång tyst scen bryts av mot en kort, intensiv, fylld av flygplansbuller. Rytmen är viktig i en actionfilm men dödsnödvändig i en film om en landshövdings arbetsuppgifter.

Den dokumentärstil som för länge sedan döptes till cinema ­verité, och som är facket H:r Landshöving kommer att placeras i, har för nästan lika länge sedan lämnat alla aspirationer på att fånga en objektiv verklighet. Detta sköts nu av alla de till dokumentärfilmer utklädda tv-reportage som görs i Sverige, där en svajig digitalkamera antas ge en mer ­autentisk bild av verkligheten.

I Månssons fall används istället veritéstilens klyschor på bästa sätt: ”Den långa oavbrutna tagningen” framhäver tristessen och ensamheten i Björcks tillvaro – filmens längsta scen är när Månssons kamera följer Björcks ensamma rygg genom kulvertarna under Uppsalas slott – eller skapar ofrivilligt komiska situationer, som när Björck under en invigning sår en åker.

En av årets bästa filmer heter Fjärilen i glaskupan. Den är gjord av en bildkonstnär. Nästa års prognostiserat bästa film heter Hunger. Den är gjord av en videokonstnär. Måns Månsson är utbildad på Kungliga Konsthögskolan. Om någon missar den logiska slutsatsen så är den att form är en otroligt viktig del av det man berättar. Något som ytterst få svenska regissörer tar hänsyn till.