Betyg: 3 av 6

Konsten är lång men livet är ack så kort, som bekant. Vi ser den påfallande bräcklige och hårt slitne modeskaparen Yves Saint Laurent tillkännage att han drar sig tillbaka från yrkeslivet under en intensivt bevakad presskonferens; vi ser honom år 2008 begravas som en aktad statsman med salut och kistan draperad i trikoloren.

Det känns som slutet av en epok, som kapandet av den sista tråd som löper mellan det parisiska dammodet i dess ursprungliga form av vanvettsdyr haute couture till våra dagars medelklasslyx i form av prêt-à-porter för massorna och designvarumärken på allt ifrån örngott till glasögonbågar och nagellack.

Vidare ser vi den åldrade Pierre Bergé, Saint Laurents älskare och affärskompanjon under flera decennier, uppallad framför kameran, spröd och knarrig, vittnande om de många åren tillsammans. Bergé minns ärorika höjdpunkter och smärtsamma svackor, droppar namn som ett helt litet sprinklersystem. Men vilken är egentligen den stora kärlek som filmens titel talar om?

Såväl kameran som berättelsen återkommer hela tiden till parets många storslaget inredda hem och deras gemensamma konstsamling. Den stora finalen består i försäljningen av denna samling på Grand Palais i februari 2009, och det hela utvecklar sig gradvis till ett alltmer besvärande utbrott av varufetischism. Konsten har alltid varit ett litet tjusigare sätt för rika människor att tala om pengar, och här tillkommer en extra dimension av jetsetig glamour. Miljonerna rinner iväg i obscen fart.

Och någonstans där bland alla dessa kostbara konstföremål och all denna överlastade heminredning förflyktigas varje form av kärlek utom kärleken till den stora anhopningen av saker.