Webb-tv
Vinnare av Bästa Regidebut och Bästa Skådespelare på Stockholms filmfestival 2008. Den unge IRA-medlemmen Bobby Sands hungerstrejk, blev en dödskamp som följdes av en hel värld.
Betyg: 6 av 6
Jag tror inte att någon har gått så långt i en spelfilm som Steve McQueen gör i Hunger för att undersöka det personliga som politik.
Filmen är baserad på en verklig händelse 1981, om hur IRA-medlemmar inspärrade på det ökända Belfast-fängelset The Maze kämpade för att få status som politiska fångar. Under flera års tid hade de vägrat att bära fångkläder och tvätta sig samt smort in väggarna i sina celler med exkrementer. När det visade sig verkningslöst bestämde sig fången Bobby Sands (Fassbender) för att sätta igång en hungerstrejk.
Frågan om huruvida kroppen – det mest personliga vi har – är politik, blir en del i kraftmätningen mellan fångarna och Margaret Thatcher (vars röst hörs vid två avgörande tillfällen i filmen). Den brittiska premiärministern menar att deras sätt att protestera är ociviliserat och alltså inte kan vara politik. Hon kallar dem för terrorister. Fångarna menar att eftersom ingen lyssnar till deras ord så är detta den enda formen av protest de har – och den är därmed politisk.
Regissören fokuserar på männens ständigt nakna kroppar. En obehaglig bild byggs upp när ensamma män i celler kletar bajs på väggarna och på kommando häller ut kiss i korridoren. Och blir ännu obehagligare när de misshandlas och kroppsundersöks av svartklädda kravallpoliser med hjälm. Det hela ackompanjerat av batonger som taktfast slår på sköldar, nästan den enda ”musiken” i filmen förutom några aparta toner här och var.
Hunger är en humanistisk film, men det vore fel att påstå att den inte tar ställning. Visst, den visar en fångvaktares öde och vi ser en ung kravallpolis som skakar av gråt medan hans kollegor låter batongslagen hagla över en fånge. Men till skillnad från Sands – som vi får följa när han blir allt magrare – skildras aldrig deras inre liv.
Förtrycket i Hunger visas i bilder och inte i ord. Därför står heller inte IRA eller britterna i fokus utan snarare mekanismerna kring förtryckta och förtryckare. Det gör det lätt att se filmen som en inbjudan att tänka kring bruket av begreppet ”terrorist” idag.
Steve McQueen är en känd brittisk videokonstnär vars konstfilmer ofta är ickenarrativa men som också utnyttjat spelfilmens konventioner i verk som Deadpan (1997). I Hunger visar McQueen att han behärskar konventionellt spelfilmsberättande så väl att han kan utveckla det utan att bryta illusionen som utgör kontraktet mellan publiken och filmen – som när han mitt i filmen byter protagonist från en fångvaktare till Bobby Sands.
Framförallt imponerar formen: Varje bild och varje scen är väl avvägda, liksom relationen mellan tagningarna. Detta utan att det på känns sökt eller dogmatiskt, istället utnyttjar han klipp mellan stillastående tagningar och rörlig kamera till att skapa rytm. Samma sak med färg och ljus: en vakt i blåvit uniform lutar sig mot en ljusblå mur och röker i ett lätt snöfall; en naken fånge med skägg och långt hår sitter i det knappa ljus som guloranget reflekteras i en bajstäckt vägg.
Bäst är filmens centrala scen, en 22 minuter lång enaktare där Sands diskuterar hungerstrejken med en präst (Cunningham). I 18 minuter filmas männen i motljus i en orörlig tablå, snackandes och rökandes. När de lämnar sina rationella argument, och Sands börjar berätta ett barndomsminne, går kameran till en närbild på hans ansikte. Mer behöver vi inte för att förstå vilken betydelse det han säger har för vem han är och för hans beslutsamhet. Det hade nog framgått i ett klassikt korsklippande med inklipps- och närbilder, men här får det mer tyngd.
Man ska komma ihåg att filmmediet är ungt och att det finns mycket att utforska, särskilt i spelfilmens berättande. Idag, när korsbefruktningen av folk som arbetar med rörlig bild i olika fält – reklam, konst, tv och biofilm – är större än någonsin förr så är också potentialen för förändringar i berättandet större. Hunger – en av de bästa filmer jag har sett på många år – är ett utmärkt exempel på detta.
Se även: Fjärilen i glaskupan av Julian Schnabel och H:r Landshövding av Måns Månsson
