Betyg: 4 av 6

En by någonstans i Nordafrika, uppe i bergen. Fötter trevar fram bland stenarna i ökentorr sand, stegen blytunga i hettan. Målet: en källa, där vattnet flödar fritt, där ämbar fylls och där kvinnorna – ty det är kvinnor –för ett ögonblick förlorar sig i lekfull ysterhet. Men snart nog anträds återfärden, tyngre nu med vattnet. En kvinna snubblar och faller. Vattnet blandas med blod. Ett barn har just gått förlorat.

Så inleds Radu Mihaileanus film Källan, om några kvinnors uppror mot århundradens oskrivna lagar i en by där imamens ord är lag och kvinnorna ofta tycks mindre värda än vattnet de släpar på. Målet för upproret: att få en vattenledning till byn. Medlet – lika gammalt som byns seder: en kärleksstrejk. Det går som det brukar i sådana dramer: männen tar till våld medan kvinnorna tar till list.

Mihaileanu lär ha tvekat att själv regissera sitt manus, och gjorde det först efter en lång vistelse i en by som den han skildrar. Han nyanserar de flesta av sina gestalter. Han visar hur islam tar sig många uttryck. Samtidigt skildras sånger och danser som något exotiskt, storögt begapat av turister.

Leila, som leder upproret, är främling i byn, gift med läraren som lärt henne det mesta. Endast tack vare stödet från honom, liksom från Leilas tidigare kärlek, kan kampen till sist vända. Vattenledning eller ej: detta är och förblir männens värld.