Betyg: 4 av 6

Med risk för osämja med en stor och hängiven C S Lewis-fanclub: jag finner Narniaböckerna närmast oläsliga. Högtravande, smårasistiska och genomsyrade av en påfrestande övertydlig pedagogisk agenda. Därför är jag glatt överraskad av de senaste brittisk-amerikanska filmatiseringarna av sviten, som nu kommit fram till berättelsen om Prins Caspian. Här tillåts nämligen ingen hämmande vördnad inför Lewis litterära förlaga stå i vägen för gestaltningen, utan rejäla omarbetningar har lett till moderna och intressanta adaptioner.

Karaktärerna har blivit mer komplexa och trovärdiga: Susan är inte lika gnällig, Peter inte lika hjältemodig, Lucy inte lika barnslig. Vidare har historien berikats dels med en spännande rivalitet mellan den ”gamle” kung Peter och den ”nya” blivande kungen Caspian, dels med en rar kärlekshistoria mellan Susan och Caspian. Härmed blir berättelsen så mycket mer än en allegori om godhetens seger över ondskan, det naiva barnets över den förhärdade vuxne, fantasins över intellektet. Den blir även en berättelse om mänskliga relationer, primitiva känslor och dylikt som hör verkligheten till (i detta sammanhang är det dock märkligt och irriterande att man, precis som i Häxan och lejonet, behållit de mossiga rasfördomarna: alla onda är svartmuskiga och bryter arabisktklingande – alla goda talar brittisk engelska.)

Historien handlar om narniernas kamp mot talmarinerna, som ockuperat landet i flera hundra år. I spetsen för upproret går den unge prins Caspian, vars farbror orättmätigt tillskansat sig tronen, och till sin hjälp får han de fyra syskonen Pevensie, som återvänder till Narnia efter ett år i England och 1300 (i boken 700) år i parallellvärlden. Berättandet är inledningsvis effektivt, scenerierna och kostymerna anslående, de visuella effekterna påkostade och stundom rysningsskapande magiska, såsom i den magnifika scenen då den isande Vita häxan (liksom i föregångaren suggestivt spelad av Tilda Swinton) försöker återta makten.

Det som drar ner tempot och småningom engagemanget är de oerhört utdragna krigsscenerna som bara pågår och pågår och pågår för att sedan ta en paus och därefter börja om på nytt. Stundom upplever jag filmen som en barnvariant av Sagan om de två tornen: belägring av ett fort insprängt i berg, onda makter som marscherar taktfast och i oändlighet, levande träd som kommer till undsättning: här finns hela apparaten bortsett från blodet. För i barnfilm kan man tydligen – se bara på Guldkompassen där käkar slits loss på ett kliniskt rent sätt – slåss hur mycket som helst, döda hur många som helst, så länge inget blod flyter.

En halvtimmes kortning av krigsscenerna och Prins Caspian hade varit en filmisk triumf.