James Hawkins som unge Jack Bradley, Rolf Lassgård som Deafy och Elizabeth Spriggs som Laura Pretty.
Betyg: 3 av 6
I Colin Nutlys första engelskspråkiga långfilm, förflyttas vi från nutid tillbaka till en sorgesam familj i en by England i början av 50-talet. Emily Bradley har omkommit när en spitfire kraschade under andra världskriget och efterlämnat make och son. De två lever i en sorts storfamilj tillsammans med den döda makans föräldrar och båda ogifta systrar plus några likaledes ogifta manliga anställda i familjens begravningsbyrå.
En dag, åtta år efter Emilys begravning, dyker Nancy Ackerman från Sverige upp i jordgubbsröd dräkt, en avbild av den döda Emily (båda spelas av Helena Bergström), vilket snart får sin naturliga förklaring.
Med Nancy börjar en frisk vind blåsa i det minnestyngda huset. Hennes röda dräkt och dito byxor smittar även av sig på fotot. Det tidigare sepiabruna landskapet (som i ett gammal fotoalbum) får så mycket färg att det bitvis ser ut som en målad kuliss.
Temat känns igen från Colin Nutleys tidigare filmer. En utifrånkommande kraft i gestalt av en vacker och levnadsglad kvinna skakar om i gammal bigott och förstenad by- och familjegemenskap. Nancy uppsöker till exempel rektorn för den skola där sonen i huset går och talar om att det minsann inte är någon skam att onanera. De vissna hemmadöttrarna blommar upp och deras blyga beundrare tar sig också i kragen. Men framförallt tinar Nancys upp den bottenfrusne änklingen Harry, en ovanligt sur och stel före detta stridspilot (det var inte han som flög ihjäl sin fru), spelad av den lönnfete och skallige Lorcan Cranitch. Vad den vackra Nancy ser i honom förblir en gåta. Varför inte den snygga prästen?
Ja, det är egentligen det hela. Nancys svenska bakgrund nystas aldrig upp, lika litet som den familjehemlighet som ligger till grund för den. Istället fylls tiden ut med långa blickar och långa pauser och gags från begravningsverksamheten, som kistor på vift och gravar som regnar ihop. Det är förståeligt att Colin Nutley är glad över att ha veteranen Peter Vaughan med i ensemblen som knarrgubbe, men det ursäktar inte att han fått alldeles för stort utrymme utan att fylla någon funktion för historien.
Colin Nutley är som vanligt både manusförfattare, regissör och producent. Man önskar att han tillåtit någon annan att komma in i arbetet. Det hade behövts ett kritiskt öga. Som det nu är anar man som publik långt i förväg vad som ska hända – det lilla som händer – innan det händer, före det sockersöta slutet. Queen of Sheba´s pearls är förresten en sorts engelsk Ryska posten.
