Petra Revenue gillar tre sorters film: action, skräck och Federico Fellini. I hennes regidebut Karaokekungen märks främst den senare.

– Fellini har skapat ett eget universum. Han bryr sig inte om ifall havet är gjort av plast. Det är viktigare att filmerna är hans bild av verkligheten än att de är som verkligheten själv, säger hon.

Karaokekungen beskriver hon som en blandning av Fellinis filmer och Joakim Pirinens serie Socker-Conny. Historien kretsar kring Pirko, spelad av Kjell Wilhelmsen, en kille som ingen tycker om. Han blir mobbad redan vid födseln då hans mamma döper honom till Pirko – ett tjejnamn. När han som vuxen reser iväg för att söka sina rötter upptäcker han av en slump att han är bra på att härma Elvis.

Karaktärerna är udda, handlingen är skruvad och dialogen tar oanade vändningar. När Mia Skäringer, på sin karaktäristiska värmländska, skäller ut Kjell Wilhelmsen för att han identifierar sig med porrstjärnan Rocco Sifredi, då är det med tillägget ”du har inte alls samma finess som han har”. Filmen avviker markant från den nedslag i verkligheten-stil som dominerar svensk långfilm.

– Jag är inte så mycket för sådan där tråkrealism. När jag gav mig in i det här tänkte jag ”usch vad tråkigt det är med svensk film”. Men sedan har jag börjat se fler filmer och faktiskt hittat rätt många som jag tycker om.

Karaokekungen bygger på en novellsamling av Petra Revenue. Den har omarbetats till filmmanus av Petra Revenue – och regisseras nu av Petra Revenue. Från början drömde hon om finske Aki Kaurismäki som regissör, men valde alltså sig själv.

– Jag kände att om någon annan gjorde filmen skulle de säkert vilja att den blev rolig. De som har sett resultatet upplever också att den har mörkare stråk än vad de uppfattade i manuset.

Bakom alla absurditeter finns nämligen en kritik av vår tids syn på kändisskap. Under filmens gång blir Pirko mer och mer lik sin förlaga Elvis. Men hans försök att bli karaokekung drivs aldrig av egen lust, utan av omgivningens förväntningar.

– När vi pratar om stil och skönhet är det genom att jämföra oss med kändisar. Se på Idol. Den som är en vanlig bondtjej i första programmet har i slutet tranformerats till något helt annat. Vi bygger myter kring människor som inte har med verkligheten att göra.

Att tala med Petra Revenue är något helt annat än intervjuer med vanliga, luttrade filmregissörer. De knallröda läpparna rör sig blixtsnabbt. Entusiastiskt hoppar hon mellan ämnen och redogör för tanken bakom varje liten detalj i filmen.

Minst varannan fråga besvaras med en dräpande formulering. Sitt tidigare uppdrag att skriva manus till Wallanderfilmer beskriver hon ”som att vara full på en Finlandsbåt”. Hon säger att filmmänniskor är räddare och mer paranoida än teatervärldens ”kärleksfulla och vindrickande folk med könssjukdomar”.

– Det finns en sentimentalitet inom teatern som jag tycker är vacker. I filmvärlden värderar man varandra hårdare, det är en annan jargong och mycket surrande. Jag tror att det beror på att väldigt få får pengar och att man måste bli vald hela tiden. Man måste bli vald som skådis, och till och med producenten måste bli vald av finansiärerna.

Själv försöker hon undvika allt positionerande och rövslickeri. Det märks inte minst i den utlämnande, om än ganska skojfriska, blogg där hon skriver om arbetet med filmen. Skämtsamt beskriver hon sitt intryck av alla hon möter, från filmkonsulenter till SvD-journalister.

– Många som är yngre kan nog tänka ”säger jag det här så får jag inga mer pengar”. Jag orkar inte vara så taktisk. Visst, ibland kan jag känna att jag borde vara det folk förväntar sig av en debutant: en 30-årig deprimerad man med glest skägg, någon utan barn och relationsproblem. Samtidigt känner jag en trygghet i att vara den jag är. Jag vet ju hur man berättar en historia.