Betyg: 3 av 6

Ang Lees Hulk, som kom för fem år sedan, kunde liknas vid en humanitär räddningsinsats. Den kulörte bråkstaken var här inte längre en simpel seriefigur, utan adlad till tragisk hjälte i ett klassiskt drama om mänsklighetens ödesfrågor.

Inte nog med att hulkstackaren var ett offer för oetisk forskning och hyperkapitalistisk rovgirighet; dessutom drabbades han av sin egen fars manipulativa svekfullhet och samhällets oresonliga rädsla för det okända. Alla raseriutbrott till trots var han i grunden passiv och rätt ömklig.

Den nya hulken är, tack och lov, av annat virke, och den första timmen av Louis Leterriers film är njutbar: skräpkulturell action med stil. Bruce Banner, den motvillige hulken, lever asketiskt och gömd för världen djupt inne i en brasiliansk kåkstad. Med yogaövningar och disciplinerad diplomati håller han de farliga vredesutbrotten i schack trots ideliga provokationer från det lokala buset. I Edward Nortons milda gestalt blir han gripande.

Och så klampar den amerikanska militären in i den pittoreska misären på jakt efter Banner och dennes superkrafter som skulle komma till god – ja, eller ond – användning på slagfältet. Här resonerar filmen inte särskilt utförligt. Det framgår inte varför oregerliga monster är att föredra framför högteknologiska precisionsvapen. Men det är nog inte värt att grubbla alltför hårt på det.

Den rafflande jakt genom favelans gytter som utbryter, är nog så snygg och för tankarna till en liknande sekvens i den läckra The Bourne Ultimatum. Och man önskar att filmen hade fortsatt att röra sig på dessa snabba och lätta fötter, men förgäves.

När hulken blir hulk och datorerna går varma, uppstår problem. Hans uppgörelse med sin ivrigaste förföljare, en streber som av ren maktberusning också han tankar hulkkrafter, är nog tänkt som en lovvärd strid för en ny och sund manlighet. Men ingen vinner. Allt intelligent liv går under i en larmande tornado av platta pixlar.