Betyg: 5 av 6
Året är 1973 och nordisk socialdemokrati har med framgång lyckats med att sätta sin prägel på vårt samhälle. Skatterna är höga, alkoholen monopoliserad, religionen sekulariserad, kvinnor förvärvsarbetar, alla säger du, ingen har tjänstefolk och klassamhället är utslätat.
En grupp som faller utanför är utlandsskandinaverna, utstationerade i Asien, Afrika, Latinamerika eller i detta fall Västindien. De lever i en frizon utanför progression och trygghetspolitik. Detta ingenmansland kan ibland bli till limbo, det där området som enligt katolsk teologi är beläget mellan himmel och helvete.
Norska Sonia, vars make Jo har fått en ingenjörstjänst i Trinidad, är vår huvudperson på denna virtuost berättade resa med touch av både Ang Lees Ice storm och John Cassavetes En kvinna under påverkan.
Glad i hågen kommer hon och parets två barn till Port of Spain. I Oslo var det snö men här smeker det tropiska klimatet ben, armar och hals. ”Call me Sonia”, säger hon till hushållerskan och begår därmed sitt första klavertramp.
Kulturchocker som följer inkluderar en sammandrabbning med en katolsk rektor på ämnet barnbestraffning och en påstådd överdramatisering av det faktum att maken har haft en liten affär med sin sekreterare. De andra fruarna håller fasaden, Sonias bryts gradvis ner.
Skådespelarna är superba, särskilt Line Verndal som Sonia och Lena Endre, sällan bättre, som lyxhustrun Charlotte, vars liv Sonia inte vill att hennes eget ska bli likt.
Det är också en ganska perfekt regidebut vi får se från Maria Sødahl. Som regielev på den danska filmskolan i den så kallade ”guldkullen från 93” sätter hon sig omedelbart vid sidan av sina klasskamrater Ole Christian Madsen, Thomas Vinterberg och särskilt Per Fly, vars känsliga detalj för personteckning hon delar. Sødahl vill vi se mera av.
Stort plus, slutligen, för ett fint användande av Burt Bacharachs musik.
